Tanken på att skriva en bok om Reine Feldt kom en natt för snart tio år sedan. Reines Feldts namn dök bara upp. Hans historia var okänd och så speciell att den måste berättas.
– Jag satte mig käpprakt upp och skrev ner hans namn på en lapp.
– Jag kände ju Reine ganska väl. Han var en fantastisk idrottsman, intelligent, hade läshuvud, kunde uttrycka sig i tal och skrift, kunde sjunga, var duktig på att teckna och måla. En multibegåvning som var snygg och välväxt och som flickorna föll för.
Först förankrade han planerna hos familjen.
Döttrarna Stina och Lisa var helt med. "Skriv, det är bra. Vi vill veta vem vår pappa var", sade de.
Hans Burell inledde det journalistiska grundarbetet.
Han kontaktade mängder av människor som känt Reine och gjorde ett antal långa bandade intervjuer. Han satt på arkiven och hittade mantalslängder, klasslistor och betygslängder där han kunde följa Reines barndom och uppväxt på Amiralietsgatan i Majorna.
Reines vuxna liv kunde han kartlägga genom mängder av klipp ur olika tidningar, inte bara Reines egna texter i Arbetet Väst. Det insamlade materialet fyller flera pärmar och mappar.
Hans Burell lämnade Uppsala när han började på Journalisthögskolan i Göteborg 1968. Med i bagaget fanns ett brinnande sportintresse. Han hade sett fotbollsspelaren Reine Feldt några gånger innan de lärde känna varandra.
– Jag glömmer aldrig matchen i Jönköping 1969 när Blåvitt blev svenska mästare. Reine var jävligt bra, lagkapten och en stark pådrivare som höll ihop laget från sin mittbacksposition.
Reine Feldt, som var känd för sin frispråkighet och sina orädda åsikter, fick en egen spalt i Arbetet 1970 och tre år senare en fast tjänst. Samtidigt började Burell på tidningen.
Under de här åren var det ingen som kände till Reines sexuella läggning. Först sedan han återvände efter ett års tjänstledighet berättade han för sina närmaste vänner.
Och när han började bli sjuk och allt oftare var frånvarande var det fortfarande bara ett fåtal utvalda som visste att han var smittad av en dödlig sjukdom, att han led av aids och var på väg mot en säker död.
Kollegerna på sportredaktionen visste det inte, förstod inte, men såg att det var något som inte stod rätt till och irriterade sig på att han drog sig undan och mer och mer verkade strunta i jobbet.
– Vi såg att något var fel men drog inga slutsatser, inte ens när det började synas blemmor och blånader i hans ansikte, säger Hans. Vi blev arga på honom och det är ju något man skäms för i dag.
Hans berättar i sin bok hur Reine Feldt dog i skam och förnedring i slutet av 1986. Samma dag blev Hans uppringd av en kvällstidningskollega, som ville att han skulle bekräfta att den kände fotbollsstjärnan hade dött i aids.
– Av någon slags respekt var det ingen som skrev om sjukdomen. Kanske ville ingen skandalisera en kollega. Det var så man såg på sjukdomen på den tiden.
Hans Burell fortsatte på Arbetet fram till konkursen år 2000. Då stod han på gatan utan jobb efter 30 års fast anställning.
– Jag var jävligt förbannad och frustrerad. Tidningen dödades av ekonomiskt vanstyre och misslyckade försök att ändra dess inriktning. Till slut tog sossarna helt händerna från den. Kanske var vi för långt från Stockholm, spekulerar Hans i efterhand.
Hundratals personer blev utan jobb i konkursen. Bara i Göteborg handlade det om ett 50-tal personer och i Malmö fyra gånger så många. Hans Burell var 53 år när han hamnade i kön av unga hungriga vikarier i Göteborg. Han kurerade sin ilska och besvikelse med en jordenruntresa i två månader.
– Efter resan var jag inte lika arg. Hustrun och jag hade sett så mycket elände i framför allt Indien, så vad hade jag att klaga över.
Han vikarierade på Göteborgs-Posten och blev utlasad två gånger.
– Det brukar jag beskriva som en av mina bästa fackliga meriter.
Han fick jobb som researcher på TV:s Debatt men det var också en tidsbegränsad anställning.
– Jag var 57 år och utan jobb. Det var då jag drog igång bokprojektet om Reine. Under åren har jag intervjuat och skrivit i perioder, även om min egen karriär, om de stora tekniska förändringarna i branschen, men framför allt om Reines liv.
– Det var ganska ostrukturerat och behövde stramas upp rejält för att bli den bok det blev.
Genom dottern Tove Leffler, som är journalist och hennes pojkvän Christopher Friman, också han journalist, fick Hans kontakt med förlaget Offside.
Den slutgiltiga produkten kom till under en månads tjänstledighet och under ett intensivt givande och tagande mellan Hans Burell och bokens redaktör Anders Bengtsson. Sedan början av augusti finns den i handeln, Ärkeängeln – en hjältes hemlighet.
– Den stora glädjen i allt detta är den vänskap som har utvecklats mellan mig och flickorna. Stina ska ge boken till sina barn, så att de får reda på vem deras morfar egentligen var. Lisas nyfödde son heter Tim Reine. Det är sådant som gör mig varm inombords, säger Hans.
Under hela sitt arbetsliv har Hans haft fackliga uppdrag på olika nivåer, både lokalt och centralt. Nu när han passerat pensionsåldern har han fast anställning på Journalistförbundet.
– Jag brukar kalla mig barfotajurist eftersom jag inte har någon formell juridisk utbildning, Jag jobbar helst med arbetsmiljöfrågor och jag förhandlar, undervisar och sysslar med rådgivning inom allt som har med arbetsrätt att göra.
– Men jag känner mig aldrig så lugn och avkopplad som när jag lagar mat. Det får gärna ta lång tid och jag skulle aldrig drömma om att använda halvfabrikat och fuskprodukter.
FAKTA/Hans Burell
Aktuell: Har nyligen utkommit med en bok om Reine Feldt
Yrke: Journalist, ombudsman på Svenska Journalistförbundet
Ålder: 66 år
Bor: Bor i Göteborg och Uppsala, arbetar under veckorna i Stockholm
Familj: Hustru Suzanne Wastenson, en dotter och snart ett barnbarn
Intressen: Matlagning, musik, naturen
