Karin Brygger är göteborgare, poet och en av GP:s konstkritiker.
Karin Brygger är göteborgare, poet och en av GP:s konstkritiker.

Brygger skriver plågsamt och vackert om den omöjliga kärleken

Karin Bryggers nya diktsamling handlar om kärlekens förtvivlade omöjlighet. En vacker balansgång mellan det svåra och det enkla, skriver Aase Berg, men först blir hon arg.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Att älska inom tvåsamhetens ramar är svårt. Och nu talar jag inte i familjeterapeutiska klichéer, typ att ”Kärlek kräver hårt arbete”. Det är värre än så – ibland får man intryck att kärlekens väsen är självförstörelse.

Karins Bryggers nya diktsamling borta minns handlar just om kärlekens förtvivlade omöjlighet. Ändå vägrar de älskande ge upp.

En kvinna blir övergiven av en känslomässigt krånglande man. Han blir kär i en annan, eventuellt handlar det om flera kvinnoaffärer, men det är bara symptom. Bryggers diktjag söker, på ett komplext och språkligt suggestivt sätt, efter en djupare orsak hos sig själv, hos mannen och i själva kopplingen mellan dem: ”Neuroserna fann omedelbart sina tvillingprogram/ Installerades”.

ANNONS

Själv reagerar jag först med ilsken bitterhet: För helvete, kvinnor, sluta gå in i av- och påförhållanden med neurotiska närhetsfobiker! Det är visserligen synd om männen, för de dras med en massa illusioner om oberoende, men det är kvinnorna som tvingas stå för kontinuiteten i den manliga frihetens kaos. Fatta, innan det är försent: om en man börjar visionera om frihet, då ska man springa åt andra hållet. Mannens frihet är kvinnans fängelse.

Men Bryggers diktjag söker andra vägar än ilskan. ”tacksamhet räddade mig bättre/ än bitterhet”. Och visst – det är inte så enkelt som det citerade trycket på en t-shirt: ”when men stop being assholes, i’ll stop being a bitch”. Det är nämligen betydligt svårare att vara bitch än att vara asshole. Bitchen straffas för sin normavvikelse, medan assholet uppmuntras för sin ostyrigt attraktiva rebelliskhet.

Å andra sidan är bitterheten en motor. Den ger mod att vägra delta i kärleksspelet, mod att utstå omvärldens sinnessjukförklaringar av den ursinnigt hysteriska eller bara förbannade kvinnan.

Bryggers poesi stannar inte vid övergivenheten, även om den utforskar ensamheten ingående. Allt är trasig meningslöshet: ”Inget blev som jag tänkt mig/ inte ens min övergivenhet”.

Kvinnan går in i skyddslös patetik, bland annat gestaltad i en lång dikt om ett rymningsförsök genom det glåmigt nattmörka Oslo, en flykt från den krökande, raggande mannen. ”Värst av allt är ändå en kvinna som gråter efter kärlek”.

ANNONS

Ingen solskenshistoria

Till sist kommer mannen tillbaka. Kvinnans förmåga att förlåta honom är en mognadsprocess som pågår inom henne själv, men inte lika tydligt i förhållandet. Brygger serverar ingen solskenshistoria, inget omvälvande har hänt, snubben tycks inte ha förändrats särskilt mycket. Hon tar honom tillbaka i alla fall.

Jag ska inte moralisera över detta, lika lite som jag moraliserar över att kvinnor i misshandelsrelationer tar tillbaka assholes gång på gång, tvärtom är poängen här att Bryggers diktjag faktiskt analyserar sitt eget underläge. Hon ger inga löften – här förekommer både en psykoanalytiker och en familjeterapeut och diktjaget lär sig att formulera sin smärta i ord, men det finns inga garantier för att det hjälper.

borta, minns gestaltar en säregen möjlighet: här möts det svåra och det enkla utan att krånglas till eller banaliseras. Karin Bryggers plågsamt exakta poesi är en vacker balansgång.

FOTNOT. Eftersom Karin Brygger är medarbetare på GP:s kultursida recenseras boken av Aase Berg, kritiker i DN.

ANNONS