Hur mycket jag än vördar Astrid Lindgren finns det ögonblick under läsningen av denna brevbok, då jag önskar att utgivarna hade sovrat hårdare. Astrid och Louise Hartung, hennes västtyska väninna, är ena hedersknyfflar, men de är i den åldern då de helt verkar ha slutat göra bort sig! Det blir för präktigt. Något mindre präktigt hade det kunnat bli om inte om hade varit.
Originell och mångbegåvad
Louise Hartung är en originell och mångbegåvad person med utstrålning. Hon fångar Astrids intresse när de möts i Berlin 1953. Men när Louise i brev förklarar henne sin kärlek, slår Astrid ner bommen: hit, men inte längre. Erotiken, i den mån hon alls odlar den, förbehåller hon män.
Fast nuförtiden, säger Astrid, troligen sanningsenligt, vårdar hon sin ensamhet som en tigrinna! Hon vill ha arbetsro, slippa sällskap helt och hållet. Middagar är det värsta hon vet.Kanske ändå inte så konstigt att Louise Hartung kände sig uppmuntrad av den stiliga och slagfärdiga änkefru Lindgren, som värjde sin integritet med ironi. Den som lärt känna Astrid Lindgren genom hennes böcker vet ju att hon var organiskt normkritisk! Särskilt om vi tänker oss ett genomsnittligt nittonhundrafemtiotal.
I Astrid Lindgrens värld kan ingen stava till lycklig heteronorm. Här finns inte ett bra äktenskap så långt ögat når. Bara ensamma, ömhetstörstande gossar och ensamma, starka flickor. Förekommer äktenskap så ligger frun med huvudvärk halva dagarna (Madickens mamma), eller också rymmer mannen hemifrån (Paradis-Oskar i Rasmus på luffen). Eller super sönder trevnaden (farbror Nilsson).
Får dyrka Astrid kyskt
Det verkar som om Louise accepterar faktum om hon får dyrka Astrid kyskt, vilket objektet förnöjt accepterar. Genom åren bombarderar Louise sitt hjärtas dam med Arpège-parfym, blommor och Rhenviner. Senare blir hon Astrids passionerade vinkonsult, när det handlar om att smart omsätta tyska arvoden och lura skattmasen. Tullen är tolerant; trots att massor av flaskor krossas i transporten, och sannerligen inte innehåller "druvsaft", våndas storsmugglaren Astrid Lindgren.
Louise har ett dramatiskt förflutet. Under mellankrigstiden var Louise Hartung en firad romans- och kabaretsångerska, som efter – 33 fick se sina judiska och homosexuella vänner försvinna och gå under. Hon gömde judiska vänner i sitt sommarställe – och höll god min inför Görings älskarinnor. Efter slutstriderna i Berlin är Louise en av alla tusentals tyska kvinnor som blir offer för de ryska soldaternas våldtäkter. Kärvt nämner hon saken i flera brev, men ämnet var nog för tungt för att skriva utförligt om.
Efter kriget gav Louise upp sången, och arbetade nu bland barn och ungdomar. De sociala utmaningarna var gigantiska i Berlin efter kriget. Det fanns massor av föräldralösa, krigstraumatiserade och kriminella barn och ungdomar - de s k Halbstarke. Ofta var deras föräldrar en del av problemet: vuxna som tappat greppet och som själva var offer för svart pedagogik. Uppenbart fyllde Astrid Lindgrens böcker en terapeutisk roll för tyska barn; föräldralösa Pippi, Mio min Mio och Rasmus på luffen, liksom det hunsade nyckelbarnet Nils Karlsson-Pyssling, hade alla ett hemligt uppdrag i Berlin. Louise berättar: "I en klass infördes en Pippitimme var fjortonde dag, då barnen skriver och ritar. I klassen går det 30 barn, varav 15 faderlösa."
Tuff arbetsvardag
Astrid ursäktar sig ofta för att hon inte skriver längre eller intressantare brev. Hennes arbetsvardag talar sitt tydliga språk, hon rusar mellan förlaget och Sveriges Radio, till hundra möten med agenter, illustratörer och översättare. Hon är alltid sen med något filmmanus. Dessutom ska hon leka Tjugo Frågor med Kjell Stensson - radions mest avlyssnade frågesport. Snyftande försöker hon kämpa sig till ett par veckor för att få vara ensam med Karlsson på taket. Milde himmel vad hon ojar sig, men "Nej" fanns tydligen inte i hennes ordbok. Hon dissar konsekvent det mesta hon gör, en novell är "fånig", en barnpjäs "dum", ett filmmanus "uselt". Men hon ursäktar sig inte över Karlsson på taket, och inte över Saltkråkan eller Emil i Lönneberga heller.
Hård kritik
Ibland hettar det till i breven, och de blir litteraturhistoriskt strömförande. Louise Hartung är rak, lindar inte in kritik. Som när hon mästrar Astrid för stereotypa skildringar, t ex av Tivoliägaren och skurken Alfredo i barndeckaren Rasmus, Pontus och Toker från 1956. Alfredo fyller alla krav på tidens nidbild av en tysk man: "Stor, tjock, högljudd och med smutsig badrock".
Astrid tar verkligen illa vid sig av kritiken – kanske just för att hon månar om ämnet: "Det var hårt och bittert att höra för den som avskyr all nationalism så innerligt som jag gör... all diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor." Redan som barn avskydde Astrid det blågult storvulet storsvenska, skriver hon. Och så slår hon ner rakt på vår egen tids identitetspolitiskt inflammerade stortå: "Får en författare överhuvudtaget inte utrusta en diktad figur av annan nationalitet än sin egen, med några osympatiska egenskaper utan att det måste uppfattas så?" Vår tid sliter med samma fråga, och Astrid Lindgrens våndor för sextio år sedan visar att det inte finns några enkla, hurtiga svar.
Av brevsamtalet mellan Louise och Astrid kan man nog dra slutsatsen att Astrid Lindgren inte skulle ha tvekat en sekund att kröna Pippis pappa till det mer oförargliga "Söderhavskung" om tusentals små läsare (och deras målsmän) skulle ha glädje av det. Hon var stridbar antirasist
Kvinnoprästfrågan engagerar
Ibland sitter man vid ringside till andra av tidens stora frågor: "Mykle-rättegången och kvinnoprästfrågan är vad som har rört sig i tiden på sistone", skriver Astrid. När hon väl har läst Agnar Mykles skandalsuccé Sången om den röda rubinen är hon måttligt imponerad. Hon finner boken pornografisk och "sperma-förgiftad", inget stort diktverk, men det finns ingen anledning att ta den i beslag eller åtala den. "Boken kommer att ha en stor mission att fylla som instruktionsbok för gymnasister, och jag unnar dem all fröjd de kan få ut av den", skriver Astrid generöst.
Men kyrkomötets "käftande" i kvinnoprästfrågan får ingen pardon. "I mitt hemstift, Linköpings stift, höjdes inte en enda ja-röst från kvinnorna", skriver Astrid förtretat. Hon hämnades både på östgötadamerna och Paulus genom att vägra medverka i stiftsbladet.
Astrid och Louise brevväxlar om stort och smått, fram till Louise Hartungs död 1965. I tretton år skriver de nästan en gång i veckan. Ibland är det gripande, ibland är det lika tråkigt som Facebook: krämpor, recept och barnbarn. Men för alla folkhemshistoriker och Lindgren-nördar är brevväxlingen med Louise förstås obligatorisk läsning.
