Bra pjäsval men  brötigt resultat

ANNONS
|

Som konstnärlig ledare för Folkteatern visar Frida Röhl tydligt att hon både söker nya sätt för teatern att gestalta och nya berättelser som har klang och eko av den tid vi lever i. Bertolt Brechts Den goda människan i Sezuan är en pjäs som ställer frågan om det går att vara god och ändå leva i världen, något de flesta har anledning att fundera över i denna konkurrensutsatta tid.

Men hur ska pjäsen från tidiga 1940-talet presenteras? Teaterpubliken är i dag svårberäkneliga skaror, som måste erövras varje gång. Frida Röhl och Folkteatern kör med öppenhetens taktik. Sänker trösklarna genom att öppna dörrarna till repetitioner, olika möten och samtal. Skapar tilltal som inbjuder brett.

ANNONS

Röhl vill också värna konstens öppna och prövande rum gentemot byråkrati och akademisering. I hennes uppsättning av Den goda människan i Sezuan får öppenheten dessutom konkreta uttryck i regin. Nästan allt sker inför våra ögon. Vi har ingen chans att glömma att vi sitter på teatern. Det här är Brecht i 2010-talet. Transparens, Verfremdung 2.0.

Charlotta Nylunds scenografi avslöjar allt. Logerna har flyttat ut på scen. De skådespelare som inte är i spel väntar framför speglarna, käkar äpple och gör sig redo för entré. En tvärgående vägg består av papper, fläktar och strålkastare längre bak skapar rök och damm i fabrikerna och visar Sezuans befolkning som skuggspel. Från taket dinglar papprör i mängder. Regn och träd – eller bara ett obestämt hot uppifrån.

Musiken, duon BF/C, Barish Firatli och ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson, har en egen hörna bland tobaksaskar och kartonger. Musikerna är stämningsskapare, men Barish Firatli får också förvalta Brechts sånger, framförda i varierade stilar med modern ansats. Sångtexterna, precis som hela nyöversättningen av Magnus Lindman, har fått en språklig uppdatering och vissa tillägg.

Till denna värld kommer guden – Brechts tre gudar är här samlade i en, försedd med entourage – för att få bekräftat att det finns goda människor, så att allt kan fortsätta som vanligt. Iwar Wiklander blir med sin pondus och erfarenhet en tung markör för den gängse, goda ordningen. Makttraditionen som inte förmår se allt som råkat på glid utan fortfarande tror att godhet besegrar allt.

ANNONS

Wiklanders spel för även in en metanivå i uppsättningen. Ett möte mellan flera skådespelargenerationers uttryck.

Vattenförsäljaren Wang, Kardo Razzazi i en viktig, sammanhållande roll, är den som idogt och med egna uppoffringar försöker hålla världarna samman, den ogripbara, verkliga, och gudarnas godhetsreglerade dröm.

En god människa finner guden. Shen Te, en ung kvinna. Hon hör till de föraktade – anklagad för att vara fattig. Guden lägger sig aldrig i den ekonomiska ordningen, men betalar generöst för rummet. Shen Te köper en tobaksbutik som blir godhetscentral för hela kvarteret. För att inte gå under tvingas hon uppfinna en kusin, Shui Ta, med hårda nypor.

Karin de Frumerie spelar dubbelrollen med övertygande kontrast. Som Shen Te talar hon ljust med norsk accent, vig och öppen i kroppen. Hon rister av glädje och brister gärna ut i poesi och sång. Förvandlingen till den tuffa affärskvinnan Shui Ta är total.

Frida Röhl arbetar okommenterat genusöverskridande, av ensemblens nio personer är sex kvinnor och om de spelar kvinna eller man är oftast egalt. Så spelas Shen Tes älskare, flygaren Yang Sun, frankt av Malin Persson.

Ett gott pjäsval och goda ansatser, ändå drar det iväg åt galet håll. Som de behövande och giriga i flocken kring Shen Tes butik alternerar flera skådespelare. När de inte räcker får dockor, gjorda av kvastar, fylla ut. Greppet fungerar sådär.

ANNONS

Detsamma gäller dialekterna, en missriktad folklighet som inte ens Lena B Nilsson mäktar styra upp. Pelle Grytt får spela pilsnerfilm – som bröllopspräst blir det fyllefars. Det groteska missar målet. Som kuriosa noterar jag att papp, dialekter och dockor är inne både på Folkteatern och Stadsteatern i höst.

Elisabeth Göranssons granne går balansgång mellan det goda och det onda, medan Sara Wikströms fastighetsägare är en karikatyr av management. Till den rollen har Magnus Lindström fogat två nya monologer. Men varken föreläsningen om kärleken i jagodlandets tid eller de nya budorden hittar sin plats.

Och sångtexterna har tyvärr en tendens att försvinna i allt som samtidigt händer på scenen. Så blir slutintrycket, trots ambitionen att öppet föra samman tradition och nya uttryck, alltför brötigt. Så mycket vill bli sagt.

Ändå sitter vi där med den olösta frågan: vem är människa att vara god i en korseld av krav?

Den goda människan i Sezuan

På: Folkteatern

Av: Bertolt Brecht

Översättning: Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi/kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson

Komposition/livemusik: BF/C, Barish Firatli och Joel Igor Hammad Magnusson

Mask/peruk: Susanne Åberg

Medverkande: Karin de Frumerie, Pelle Grytt, Elisabeth Göransson, Lena B Nilsson, Malin Persson, Kardo Razzazi, Helmon Solomon, Iwar Wiklander/Benjamin Moliner, Sara Wikström, Ulla Holm.

ANNONS