Det finns Schubertdagar. Dagar då hörselminnena av vissa melodiska passager och harmoniska förlopp binder ihop händelser och spridda ögonblick. Dagar då sångerna och instrumentalverken bildar egna tidslinjer, och ger en fri rörlighet för tankarna.
En av poängerna är det utdragna skeendet. Schubertmelodierna tar tid på sig och använder sig av upprepningar, repriser och spegeleffekter för att skapa förundran och komplexitet. Musiken är ett flytande tillstånd och står i förbindelse med vattendrag och människors förflyttningar i världen.
Det är bland annat detta som fascinerar i Schuberts musik: de nomadiska aspekterna, ambivalensen som uppstår när vandraren rör sig i landskapet, accentuerat av de svindlande brytningarna mellan dur- och mollklanger. Som tydligast märks det i de verk som gestaltar den tidiga romantikens idéer om själva vandrandet, pianostycket Wanderer-Fantasie från 1822, den tidiga sången Der Wanderer, och de båda sångcyklerna Die schöne Müllerin och Winterreise. Men rörligheten gäller egentligen hela Schuberts produktion, från de första mästerverken från mitten av 1810-talet till hans tidiga bortgång, i november 1828, vid 31 års ålder.
Den vetgirige brittiske tenoren Ian Bostridge är en av vår tids främsta Schubertuttolkare, men därtill en begåvad essäist. För några år sedan bestämde han sig för att i essäns form utforska de föreställningsvärldar och det idématerial som gömmer sig i Winterreise. Boken som blivit resultatet – Winter Journey, Anatomy of an Obsession – är inte bara omfattande, drygt 500 sidor. Den använder sig också på ett snillrikt vis av verkets struktur och har lika många kapitel som sångcykeln, 24 stycken.
Bostridge skriver i första hand inte om musikens biografiska bakgrunder och hur sångerna återspeglar Schuberts och poeten Wilhelm Müllers privata drivkrafter. I stället är det tilläggen och sidobetydelserna som upptar honom, inte minst den samhälleliga problematik som hör ihop med Metternichregimens angiverisystem, det politiska vinterlandskap som växte fram efter Napoleonkrigen.
Alla visste att den hemliga polisen kunde avlyssna samtalen på de konstnärskrogar i Wiens utkanter där Schubert ofta rörde sig. Musiken blir på det viset någonting större och vidare, ett språkspel med hemliga innebörder, en flykt undan maktens kontroll. Sångerna handlar verkligen om någonting, framförallt om det som inte går att säga rakt ut utan måste skrivas mellan orden.
Perspektivet påminner en smula om Frieder Reininghaus marxistiska studie Schubert och värdshuset från slutet av 1970-talet. Bostridge använder sig för sin del av Slavoj Zizeks essä Lenin som Schubertlyssnare för att markera hur sångerna förutsätter en mångtydig och sarkastisk ironi i drabbningen med de konkreta orden. Han lyfter också fram montagets roll och de transformationer av berättandet som äger rum när de olika sångfragmenten fogas till varandra.
Det blir med ens tydligt varför Samuel Beckett var en sådan beundrare av Winterreise, och Bostridge menar ett hela sångcykeln präglas av en Beckettsk spridning och sönderdelning av mening. Betydelserna lossar i fogarna, sångjaget går från en enhetlig person till ett splitter av olika identiteter. Alienationen som uttrycks redan i inledningsraderna – ”Jag kom som en främling, jag lämnar som en främling” – tilltar och intensifieras, men det sker med en lätthet i anslaget och en virvlande snabbhet i vissa av ackompanjemangen. Pianostämman är ofta ett slags rassel, oljud från omvärlden, fraser som slirar, melodifragment som drar iväg.
Bostridge skriver om hur Schubert på sin dödsbädd, mitt under korrekturläsandet av partituret till Winterreise, förtrollas av James Fenimore Coopers äventyrsbok Den siste mohikanen. Vägvisaren som stirrar ut över klipplandskapet i Winterreise-sången med samma namn, ”Der Wegweiser”, har starka drag av Fenimore Coopers spejare, och det är fascinerande att tänka sig hur den dödssjuke Schubert ligger i sängen och fantiserar om den vilda amerikanska natur där berättelserna utspelas.
En av de mer suggestiva tillämpningarna av den frusna gleshet som utgör det mentala territoriet i Winterreise, finns i Grant Gees uppmärksammade essäfilm Patience (After Sebald) från 2012. Filmen går bokstavligen i fotspåren av WG Sebalds promenadbok Saturnus ringar, och utspelas på den engelska ostkusten strax söder om universitetsstaden Norwich, där Sebald var verksam som professor i europeisk litteratur fram till sin död i en trafikolycka 2001.
Men vandrandet står i fokus också genom ljudspåret. Den ackompanjerande musiken i filmen är skapad av den engelske ljudkonstnären The Caretaker utifrån gamla 78-varvsinspelningar av Schuberts sångcykel, som sedan manipulerats, förvrängts och saktats ned. Olika fragment från pianostämman går runt, runt i slowmotion, som en sorts spökkaruseller. Det låter som avlägsen undervattensmusik, något man hör i drömmen. Men mitt i melankolin finns en lyssnande mildhet och man fortsätter att följa de långa melodilinjerna, också in i mörkret, ungefär som i Tomas Tranströmers Schubertdikt där ljusförhållandena plötsligt slår om. ”Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”
Denna så speciella känslighet för det som ändrar sig, för klangernas vindlande rörelser och de mikroskopiska förskjutningar som uppstår när samma motiv återkommer många gånger, får en fantastisk gestaltning på pianisten András Schiffs nya Schubertutgåva. Här framför den ungerske pianisten ett antal av Schuberts pianostycken, bland annat den stora B-dursonaten från dödsåret 1828, men inte på en modern flygel utan ett fortepiano av modellen Franz Brodmann, från tiden kring 1820. Den tunnare och intimare klangen gör på ett fascinerande vis musiken mer dramatisk. Här blir man varse allt det som Ian Bostridge skriver om, den alternativa tidsuppfattning som är förborgad inte bara i det melodiska materialet utan också i lyssnarpositionen.
Fortepianot hör, till skillnad från stora konsertflyglar, hemma i ett vardagsrum och det gäller också hur musiken är skriven. Instrumentet talar på ett tystare vis, men det berättar om oerhörda ting, omvälvande upplevelser, vilda drömmerier. Den som vandrar gör det oftast i tanken, inte sällan på ett oroligt och rastlöst vis, i vetskap om att tiden snart är tillända. Men för oss fortsätter musiken att ljuda. Den är vackrare än nästan allt annat.
.
Ämnet
Franz Schubert (1797–1828). Österrikisk tonsättare. Skrev över 1 000 verk.
Skribenten
Magnus Haglund är kulturskribent och musikkritiker. Medverkar regelbundet på GP Kultur och skrev senast om Thomas Kunkels bok om New York-författaren Joseph Mitchell.
