Monica Wilderoth kom för ett år sedan som teaterchef till Borås stadsteater och hon hade en vision. Hon ville aktualisera teatern i samtidens debatter om klass, kön och etnicitet. Det var inte precis Borås kulturnämnds vision. Det framgick av den tjänstebeskrivning som presenterades för henne i våras, skrev Wilderoth i ett pressmeddelande för ett par veckor sedan.
Wilderoth lämnar nu teatern efter att ha lagt höstrepertoaren, som ser spännande ut, och efter att ha regisserat höstens första premiär på stora scenen, sydafrikanen Mike van Graans pjäs Brothers in blood.
Det är ett stycke om muslimsk, kristen och judisk tro och rädsla och fördomar. Alla har de blod på sina händer, hur mycket de än knäpper dem. Pjäsen får sin auktoritet i sina referenser till samtida sydafrikanska konflikter bortom Mandelas försoningstal. Fördomar, okunnighet och stereotypier kortslutet relationerna mellan bröder och systrar och organsationen Pagad (The People against Gangsterism and Drugs) har all anledning att korsa de etniska gränserna och ta sig in på grannarnas obehöriga områden.
Det har blivit en ren och enkel föreställning som pläderar humanistiskt brobrygge och kärlek över ideologiernas gränser. En Romeo och Julia-saga i flyktingtider och rasistiska offensiver.
Ensembleengagemanget i föreställningen är tydligt och energin i spelet starkt. Än en gång visar Lars G Svensson distinkt kraft i sitt kontrollerade spel. Han rätar på ryggen när han behöver auktoritet som upplyst reflekterande muslim och skall navigera mellan aggressioner och kärlek över rasgränserna. Det frestar på.
Föreställningen har stora pedagogiska möjligheter. Det behövs när fästningen Europa förstärks med asylnej och främlingsfientlighet. Styckets appell har ofrånkomlig aktualitet.
Men kompositionen är något för enkel. Ju starkare konflikterna spelas ut desto tryggare blir vi. Där bjuds alltid ett välgrundat hopp i en sådan dramaturgi. Situationerna bär på en förlåtelseideologi som sockrar finalen på onödigt vis och föreställningen blir litet hymniskt förutsägbar. Ordet förlåt är nog vackert i sig men finns det någon som tycker att det räcker särskilt långt?
Wilderroth har hur som helst all heder av att hon ställer teatern mitt i stormen, ett stycke bortanför våra vanliga kråkvinklar.
