Den digitala tidsåldern och möjligheten att med några knapptryckningar göra globala avtryck har lett till ett nyfunnet behov av fysisk kontakt, materialitet och långsamhet. Ett av uttrycken för detta är vårt ökade intresse av att skapa med händerna genom att stoppa fingrarna i jorden och se hur våra odlingsprojekt långsamt tar form, ett annat är det återuppväckta intresset för handarbetets meditativa bonuseffekt.
De svenska hemslöjdsföreningarna har hakat på dessa samhällstrender och ger sedan 2007 ut en serie handböcker med titlar som Tälja för kök och trädgård, Brodera på linne, Småslöjd – Barn slöjdar med vuxna, Virka! och Plåtslöjd. I år kom så titeln Broderier från 50- och 60-talen där man utifrån läckra närbilder och bearbetade broderibeskrivningar återlanserar också det kulturarv som redan på 50-talet introducerades som det nya broderiet.
Vi vet i dag att just 50-talet var det textila uttryckets stora årtionde i modern svensk tid, med viktiga förgrundsgestalter som Viola Gråsten och Josef Frank på det konstnärliga området. På den merkantila sidan fanns Astrid Sampe på NK:s Textilkammare och Estrid Ericson på Svenskt Tenn.
Det var Edna Martin på Handarbetets Vänner som tillsammans med Hemslöjden tog initiativet till att förnya den folkliga broderikulturen genom en konstnärlig förnyelse av dess innehåll utifrån en mer samtida bildestetik. En av dem som engagerades var Ingrid Dessau som annars är mest känd för sina mattor, men även Gunilla Schildt Stuart på NK:s Textilkammare och Raine Navin, senare professor i textil konst på HDK, återfinns bland de som bidrog.
Till dem som fortfarande är verksamma i Västsverige hör Ingrid Palm i Halmstad och Elsa Agélii i Dingle, vars uppmärksammade projekt Bilder kring vatten och öken jag har skrivit om tidigare i dessa spalter.
Lanseringen av det nya broderiet skedde på 50-talet i form av färdiga mönsterpaket som köptes av kvinnor som ville brodera en vacker kudde eller duk till hemmet. Denna försäljningsmodell används även nu vid återlanseringen även om inramningen är ny. Istället för kuddar och dukar satsar man nu på broderade mobiltelefonfodral och tygväskor, samt ett bara alltför läckert smyckeskrin.
När jag anländer till Borås museum för att titta på deras sommarutställning Broderier från 50- och 60-talen, finns det dock väldigt få spår av det jag har skrivit om här ovan, trots att den alltså är en fysisk version av innehållet i Hemslöjdens nya bok. Den avskalade utställningssalen hyser i stället enbart ett antal pelare i stål på vilka man har satt upp de monterade originalbroderierna, helt utan övrig information.
Denna utställningsscenografi ger vid handen att jag befinner mig på en konstutställning och att ämnet är det nya broderiet. Flertalet verk är helt betagande och jag beundrar däribland Gunilla Schildt Stuarts utsökta Tamara från 1960 för det sofistikerade färgval hon gjort, eftersom det också visar fram den kylighet som kan uppstå i det blanka uttryck som uppkommer när man broderar med lingarn. Motsatsen inträffar när man använder ullgarn som ger ett mer levande och poröst intryck.
Här finns också flera exempel på inflytandet från andra konstnärliga uttryck, som exempelvis Elsa Agéliis Kråkslott (1962) som är en kombination av applikation och broderi, eller Ingrid Dessaus Gräshoppan (1955) som har en komposition som för tankarna till både väggkakel och rosfönster. Här finns också tydliga abstrakta uttryck som i Ingrid Skerfe-Nilssons Applikation (1955) och Inge-Britt Gustafssons broderade väska Teater (utan årtal). För samtliga gäller att de har ett tydligt, grafiskt bildspråk som, oavsett svårighetsgrad, ansågs möjligt för en lekman att kopiera.
Den kulturgärning som ligger bakom återlanseringen av dessa kulturskatter faller dock på att Borås museum inte förmår att till fullo kommunicera den när de nu har åtagit sig att ställa ut materialet. Här finns exempelvis inga broderipaket, men heller ingen information om var man i stället kan köpa dem.
Man informerar inte heller om att vissa föremål i utställningen faktiskt är resultaten av de bearbetningar man nu har gjort av de ursprungliga mönstren, eller att det vi ser faktiskt inte är originalverken i sig. Däremot har man gjort en kort informationsfilm om personerna som deltar med sina originalverk i form av bilder och en kort biografi om dem. Problemet är väl att det är samma biografi som redan står att läsa på en av väggtexterna.
Jag hade därför hellre sett att man bara hade en bildkavalkad av utvalda verk och konstnärens namn, samt något om den teknik samt materialen som har använts. Väggytan hade kunnat användas till att förmedla nödvändig bakgrundsinformation till uppkomsten av det nya broderiet på 50-talet, samt den forskning och bearbetning av materialet som man nu har gjort inom Hemslöjden.
När det gäller orsaken till att detta utställningsprojekt är halvt misslyckat, så kan det ha flera förklaringar, men jag befarar att otillräckliga ekonomiska medel för dess genomförande hör till en av de främsta. Det är dessvärre inte något nytt, utan flera av de kommunala museerna brottas idag med alltför små ekonomiska ramar för utställningsverksamheten, samtidigt som de har ett generellt krav på sig att nå ut till en större publik för att erkännas som de viktiga samhällsaktörer och kulturproducenter som de faktiskt är. Ett moment 22, alltså.
På Borås museum uppmuntrar man besökarna till att intressera sig för broderikonsten genom att låta dem brodera på ett utlagt lakan. Jag ser allt från bilar till isbjörnar i snöstorm och mängder av nödtorftigt hopkomna initialer. Jag var här. Gott så, men det räcker inte om vi även i fortsättningen vill att museerna ska ha ett avgörande inflytande på vår bildning och kulturkonsumtion.
ÄMNET
Hemslöjdens nyutkomna bok Broderier från 50- och 60-talen följs på Textilmuseet i Borås upp av en utställning. Boel Ulfsdotter har besökt Borås och sett en kulturgärning.
SKRIBENTEN
Boel Ulfsdotter är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast om Lars Wallins utställning Fashion stories på Textilmuseet i Borås.
