Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Borås konstmuseum | Saskia Holmkvist In Character

Saskia Holmkvists utställning ­passar en tid som är besatt av kriminal­litteratur, menar Mikael Olofsson.

KONST

KONST

Borås konstmuseum | Saskia Holmkvist In Character

t o m 30 sep

Det måste vara skönt för en museichef att ha tillgång till så stora utställningsytor som Borås konstmuseum nu har. I sommar visas samtidigt fem utställningar. Förutom de skulpturer i entrén som hör till Borås skulpturbiennal, varav Alyson Shotz optiskt skimrande, rumsupplösande The chape of space lockar till utställningen som visar ett urval av hennes verk en trappa upp.

Men utrymmet är också ett problem. Om inte utställningarna medvetet planeras för att samspela kan rummen bli spänningslösa och flacka. Kontrasten mellan Shotz speglande ytor och och Saskia Holmkvists videoverk är å andra sidan så stor att den med viss välvilja kan upplevas som en poäng. Det var Shotz jag kom för att se men Holmkvist som tvingade mig att återvända. Holmkvist senare videor är inte precis publikfriande, visuellt ger de inte mycket. De handlar mer om språk än bild. Vare sig det rör sig om dokumentära undersökningar eller ren dramatik, men dramatik i format som skulle vara svåra för scenen och med en dramaturgi som knappast skulle passa spelfilmen.

Temat är språk och språkglidningar. Kommunikation som inte kan skiljas från manipulation. Alla som någon gång grälat med sin partner eller sökt jobb känner igen sig. Maskerar inte till och med den uppriktiga viljan till absolut ärlighet ett manipulativt drag? Börjar eller slutar sanningen om en själv i det man just håller på att säga? I videon In character spårar anställningsintervjuns artiga och hala givande och tagande av självberöm och kritik ur i en mardrömslik inkvisition, eller hotet om en (filmen slutar där). I Role control glider parterapin mer och mer över i en politisk konflikt mellan antagonister med ledande poster i samma parti, kanske rentav regering.

Lättillgänglig och samtidigt mångbottnad är den långa Kallblodigt sällskap från 2010, där skådespelaren Stina Rautelin från Beck-filmerna genomför ett fiktivt förhör med en mordmisstänkt som spelas av en elev på polishögskolan. Förhöret avbryts och kommenteras då och då av två äkta kriminalare, vana vid situationen.

Videon formar sig till ett lärostycke. ­Polisfilmernas trovärdighet kommenteras från professionellt håll och höjer kanske ribban för Rautelins (och manusförfattarnas) kommande filminsatser, samtidigt som dramat fortskrider och de olika lagren avtäcks. Vad är skådespeleri – eller bara professionell behärskning – i ett förhör med en misstänkt? Vad är skådespeleri för den misstänkte? I en tid besatt av kriminallitteratur och film borde det här skickligt iscensatta verket kunna få en stor publik – desto tristare att utställningsrummet just denna sommareftermiddag känns så tomt.

Mest läst