Borås konstmuseum | I want to hold your hand

ANNONS
|

I want to hold your hand på Borås konstmuseum lanseras som en hyllningsutställning till popmusiken. Beatles gästade staden i oktober för femtio år sedan. Den som väntar sig en varm runda om evig ungdom och goa Beatlesluggar har dock fel, fel, fel. Detta är nu inte alls platsen för ett popmusikaliskt nostalgotek med sentimental handledning. Utställningen är snarare en melankolisk tillbakablick mot de vasskantade spelrummen mellan rock och bildkonst de senaste decennierna. Hur såg ”kulturen” ut? Det är mer punk än pop.

Konstnären och curatorn Ola Åstrand – född 1959 – kan det här bättre än de flesta och ger oss en sorts an-arkeologisk nedfärd i det som nyligen var samtid men som plötsligt åldrats. Han omsätter sitt eget liv till en kollektiv minnesbank. Vad som ger utställningen sådan energi är en ostyrig livskänsla som fortsätter att ge nya studsande ekon. Det autentiska är mer sällan genialt. Den saliga omognaden kan hest stöta vidare eller så slipas den konstnärligt från forna tecknings- salar. Jag ser här Jockum Nordström i nytt ljus.

ANNONS

Utställningen är på sätt och vis en instinktiv röra. Heterogen och spontanistisk, multimedial och vemodig, dagskonstnärlig och nördig. Spotlights, musik och vide or, skulpturer, måleri, grafik, artefakter. Allt som nyss var nytt får en särskild ödslighet.

I basen finns en spretig uppsamling samtidskonst. Spretig eftersom den nog måste vara det. På bottenplanet får yngre konstnärer tolka sin personliga musikupplevelse, på övre planet syns en ordning av bilder och fotografier – och till och med ett helt träd med fågelholkar. Jag anar en kronologi men poängen är snarare att gå lite lagom vilse i ekorummet.

Poängen med populärkulturen var att ”alla” plötsligt började lyssna på musik och musiken blev en social fildelning långt före den digitala fildelning vi ser i dag. Man delade oavbrutet upplevelser, ilska, idolskap, hjältar, utlevelse, attityder, håret, ciggarna och man bar runt små plastväskor med inköpta singlar som vore det värdetransporter från en sällsam amerikansk gud. Det fanns band som hette Mascots och Manics och till och med Palmes. Närmast konsten kom nog ett band med namnet Annabee-nox. Minns jag rätt var det fött ur en baklängesläsning av Konstisbana.

Den musiken hade väldigt litet med ”konst” att göra eftersom det handlade mer om ett livstillstånd – som vi ser på Nils-Johan Norenlinds ungdomsbilder från Stockholm på sena 60-talet. Sedan gjorde teckningslektionerna sitt. Man framställde idolbilder, lekte Zappa, ritade tigerkakor, tindrade hallucinogent eller tillverkade proletära klippdockar. Vinylsingelns sista suck – var det punken? Bara att tolka ett skivomslag var en gång en närmast religiös sak.

ANNONS

Jag ser i några punkiga målningar av Håkan Sandsjö hur det en gång gällde att fixera en expressiv tonårighet. Musik som måleri. Sedan ser jag hur en stor målning av Max Book kan sluka det mesta andra på utställningen genom en ren konstnärlig expressivitet. Måleri som musik.

Kanske är serierna popmusikens egentliga gåva till bildkonsten. Avståndet från Puss till punk är ganska kort. Allt kunde bli seriefigurer – där kunde dessutom amatörismen legitimeras. Serieintresset i dag är ett slags allmänt regressionstillstånd, men det intresserar mig allt mindre. Den vill mer än den kan, men som jäsprocess säger den ändå väldigt mycket – lp-skivor, affischer, fräcka målbrott.

Själv anade jag en gång att civilisationen klövs mellan de som gillade Velvet Underground och alla losers som lyssnade på Hoola Bandoola Band. I detta fanns nog både ett konstnärligt val och ett livsval. Vi som var på den säkra sidan tyckte Fläsket brinner öppnade en större dimension av tillvaron än någonsin Mikael Wiehe. Det ena var mentalt, det andra sentimentalt. Så har sedan populärhistorien delat sig mellan svartklubbar och rättsinniga kollektiv.

Att vara konstnär och musiker är i dag ingen motsättning – jag tänker exempelvis på den fotorealistiska målaren Ella Tillema som visas här (men inte särskilt representativt). Och omvänt på Martin Kanns ljuvliga omslag till Bob hund. I dag skall man göra allt möjligt. Så var det inte 1977. Då var det ett socialt regelbrott.

ANNONS

Ola Åstrand har här fört oss ner till en sorts pop-paleolitiskt stadium av olika tids- och teknikskikt. Det är en sorts baklängesvandring genom rörelsen och rörigheten i våra liv. Ner i den där saliga omognaden. Det finns knappt en chans att kritisera urvalet. Det är som det blir och är mer sällan ointressant. Allt är ju uttryck och de flesta hittar sig en spegel.

Jag stannar upp för en liten mur med klottrade, kladdiga plastkassetter med frälsande musik sällsyntare än cesium, för att tala med Dylan Thomas istället för Bob Dylan. Som en sorts skiktröntgen för generationsminnet. Så långt borta det där nu verkar. Nej, jag vill inte hålla någon i handen. Jag är stor nu.

ÄMNET

Utställningen I want to hold your hand – en hyllningsutställning till popmusiken på Borås konstmuseum.

SKRIBENTEN

Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen.

ANNONS