För den som skriver om konst är det en fasa att ibland känna sig som den där klokheten när skönheten kom till byn. Med Meta Isaeus-Berlins utställning har skönheten verkligen kommit till byn, i det här fallet Uddevalla och Konsthallen i Bohusläns museum.
Upp till ytan är en målning som lånat sin titel till hela utställningen och alla dukarna kan onekligen ses som den virvlande yta där drömmar omedvetet tränger upp. Just det ornamentala virvlandet ger en vattenkänsla också när vattnet inte är motiviskt närvarande, detta vatten som ju var ett återkommande element också i Isaeus-Berlins jämförelsevis strama installationer. I dem rörde man sig som i en drömsk scenografi, här blir man istället en mottagare av ett visuellt överdåd. Jag kan ändå sakna installationernas stillhet.
Den klichéartade skönhetens konstnärliga återkomst, kanske kan den vagt tidsbestämmas till sent åttiotal. Men oavsett om det handlade om Ernst Billgrens hjortar eller Jeff Koons porslinsfigurer rörde det sig om medvetna laborationer med konstpublikens alltjämt väluppfostrade smak i en post-modern epok. Så har vi också sedan länge vant oss vid att möta skönhet eller kanske skönhetsmarkörer som är försedda med ironiska citattecken.
Men Isaeus-Berlin är en fullblodsromantiker och symbolist helt utan ironi. Här finns svanar och Svansjön och en Månskensträdgård. De flödande penseldragen har smak av jugend, känsloutlevelsen kan påminna om Munch, surrealisternas direktkontakt med drömlivet är aldrig långt borta. När det är som bäst är det snudd på stort, medan en målning som La Danse à la Ville tangerar kitschen.
Å andra sidan är det svårt att tro att Isaeus-Berlins måleri skulle vinna på ökad självkritik. Här är det öppna spjäll som gäller. Betraktaren får lov att anta utmaningen. Själv blir jag (på allvar) provocerad, men också upplivad och – längre fram – tankfull. Jag börjar begrunda min egen månskensträdgård.
