Bohusläns museum, konsthallen | Jan Jörnmark – Avgrunden

ANNONS
|

Förra hösten presenterades ett av de mest oväntade samarbetsprojekten på Galleri Andréhn Schiptjenko i Stockholm. Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och idog dokumentärfotograf av modernitetens ruiner, samt Annika von Hausswolff, en av den svenska samtidsfotografins mest betydande namn, hade gjort gemensam sak på resa i spåren av finanskrisen. Det fanns en del problem med den utställningen. I huvudsak gällde det den bristfälliga reflektionen över vad det innebär att stilisera andras lidande. Men den var inte desto mindre avgörande eftersom den visade på en intressant dubbelrörelse inom von Hausswolffs konstnärskap.

Å ena sidan kunde man urskilja en suggestiv rörelse tillbaka till hennes ursprung inom dokumentär fotografi. Å andra sidan fanns en rörelse framåt på det att tredimensionella objekt infördes i form av ribbstolar och persienner. Den betraktande kroppens relation såväl som avstånd till den avbildade kollapsen blev på så vis påtaglig.

ANNONS

När projektet nu är sommarens utställning på konsthallen i Bohusläns museum är von Hausswolffs bilder frånvarande, även om hennes namn är med i presentationstexten. Det räddar dock inte utställningen, som tyvärr inte kan ses som något annat än ett estetisk och politiskt haveri. Utställningen består av två huvudsakliga komponenter: starkt dramatiserade fotografier, huvudsakligen från Detroit, samt tilltagna introduktionstexter, ett slags sammanfattningar av den bok som Jörnmark och von Hauswolff gav ut förra året och från vilken utställningen hämtar sitt namn.

Jörnmarks fotografi ligger dock långt ifrån von Hausswolffs kusliga och på tankar sprängfyllda bilder. Motiven är desamma som länge uppehållit Jörnmark: övergivna, bortglömda och igenvuxna industrilokaler, kontorsbyggnader, kultur- och fritidsnäringar samt bostadshus. Bildernas lätt lutade men osofistikerade perspektiv skall ge sken av att händelserna är omedelbart fångade i flyktläge. Deras kraftigt skuggade eller utsuddade periferi i kombination med bruket av fish eye-objektiv skjuter fram huvudobjekten i en dramatiserad omgivning. Lägg till detta en besatthet av att fokusera iögonfallande eller anakronistiska detaljer – som att någon sprayat ”HELL” över väggen i ett schakt på en övergiven industri – för att lyfta fram poängen, så har du en god bild av tillvägagångssättet. Bortsett från det representationsproblem som följer på att så entydigt estetisera förfallet – offrens röst är fullkomligt frånvarande – så är metoden också problematisk eftersom den lämnar föga utrymme för betraktaren att ställa några egna frågor.

ANNONS

Kanske lyckas Jörnmark då bättre i sin didaktiskt-politiska uppgift? Här finns åtminstone en gammal tradition att falla tillbaka på där fotografiet anses uttrycka det socialas topologi. För att detta ska ske krävs emellertid bildtexter.

Enligt Jörnmark kan sönderfallet av Detroit – denna första ”postamerikanska stad”, som dokumentärfilmaren Julien Temple kallar den i Requiem for Detroit – förklaras enligt en trestegsmodell. Staden skapade ett oändligt antal villaförorter. Sedan segregerades den. Slutligen föll den ned i misär på grund av att den bilindustri som lagt grunden för staden blev ”omkörd” av dess japanska konkurrenter.

Denna beskrivning är intressant eftersom bristen på ansvariga aktörer här är lika påfallande som frånvaron av medvetande om offer och lidande i bilderna. De bildar ett korrelat. Den bostadspolitiska katastrofen blir så bara en effekt av en förutbestämd utveckling av kapitalismen, där lösningen är att tajma sina kapitalinvesteringar, snarare än att söka ett alternativt ekonomiskt system. Att skära bort symptomen istället för att råda bot på kroppen. I egenskap av docent i ekonomisk historia kan väl Jörnmark knappast vara omedveten om att Detroits misär också har sitt ursprung i en kombination av en politiskt sanktionerad lönedumpning och en avreglerad kreditmarknad som skulle lyckas upprätthålla konsumtionsmönstren (bostäder inbegripna)? Något som ledde till ökad skuldsättning (bland just de människor vars perspektiv är frånvarande i Jörnmarks bilder) och en påföljande derivathandel – det vill säga den bubbla som fick finanskrisen att brisera.

ANNONS

Det är möjligt att denna politiska problematik, här endast summariskt refererad, inte gör sig i utställningsform. Men det är i så fall utställarnas och konstnärens ansvar att reflektera över vad dess påfallande frånvaro bär med sig, liksom konstnären måste begrunda representationsproblematiken på det estetiska området. Dessa två fel gör tyvärr inte ett rätt. Istället pekar de entydigt mot att utställningens primära undersökning varken är levnadsförhållandena för de människor som rasat ned i avgrunden eller den politik som leder fram till den. Den handlar snarare om fotografens fascination inför fördärvet.

ANNONS