Hon sköt en dront och placerade sig i alla lyrikälskares hjärtan. Men inte förrän efter sin död.
Boel Hackman börjar också sin bok Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärskap från slutet genom att berätta den gripande historien om hur Elsa Björkman-Goldschmidt räddar sin väninnas verk till eftervärlden.
Det är 1914, mitt under brinnande krig, men Elsa Björkman sliter sig loss från sitt arbete med krigsskadade i Moskva för att äntra ett tåg som förhoppningsvis ska ta henne hem till Stockholm. Hon har fått ett telegram om att mademoiselle Löwenhjelm vill träffa henne före utgången av maj, och hon vet vad det betyder. När hon väl sitter vid Harriet Löwenhjelms sjukbädd slösar denna inga ord på förklaringar eller vänskapsbedyranden. Hon räcker henne kort och gott sina manuskript, sjunker sedan tillbaka mot kuddarna och sluter ögonen.
Tur att jag hann i tid, säger Elsa till läkaren. Denne svarar: Hade ni kommit fjorton dagar senare hade hon levt fjorton dagar till. Hade ni kommit fjorton dagar tidigare hade hon levt till dess. Så viktigt var det för henne att överlämna sina manuskript till en person som, i motsatts till hennes familj, tog dem på allvar.
När Elsa Björkman-Goldschmidt året därefter gav ut en volym med Harriet Löwenhjelms teckningar och efterlämnade papper väckte det uppseende. Sitt verkliga genombrott fick hon dock först 1927 med den utökade utgåvan Dikter av Harriet Löwenhjelm. En bok som kom att tryckas i inte mindre än åtta upplagor under det följande decenniet.
Med denna bok blev Harriet Löwenhjelm tillsammans med Edith Södergran och Karin Boye en av våra Stora Döda Kvinnliga Poeter. Och många är de kvinnliga läsare som lyft det imaginära geväret och skanderat hennes ”Tallyhoe, Tallyhoe, jag har skjutit en dront”. För att inte tala om dem som melankoliskt mumlat de klassiska raderna ”Tag mig – håll mig – smek mig sakta: famna mig varligt en liten stund”.
Boel Hackman återger trofast alla highlights ur Harriet Löwenhjelms författarskap utan att för den skull någonsin bli sentimental. Tvärtom lyckas hon berätta fram en så levnadsglad, sprallig, fysiskt utagerande och kraftfull Harriet Löwenhjelm att hennes alltför tidiga död i tuberkulos nästan blir en chock trots att boken börjar med den.
Hon består oss inte med några revolutionerande omtolkningar av vare sig poesi, konst eller person. Snarare öppnar hon med sin välskrivna och förföriskt vackra bok solidariskt dörrarna till det lekfulla universum som var Löwenhjelms. Det räcker långt. Och kanske är det ett mycket medvetet drag av Hackman att lämna oss kvar med de gåtor som man inte kan låta bli att fundera på när det gäller Löwenhjelms personlighet.
Hon var en överklassflicka som njöt överklassens privilegier men vägrade anamma dess konventioner. Hon skojade oavbrutet med sin mor som alltid ville det rätta, men deltog lydigt i alla andaktsstunder. Hon lät sig presenteras vid hovet, men var inte intresserad av aristokratins dansanta matchmaking-kultur. Hon var en passionerad människa, men höll alltid distansen. Hennes liv tycks ha varit en lång och härlig lek, hennes charm oemotståndlig, men hennes motsträvighet fundamental.
Till skillnad från de flesta som skrivit om Löwenhjelm diskuterar Hackman inte hennes sexuella läggning. Det kan tyckas schyst, alltför många biografier handlar bara om detta. Men samtidigt bidrar det till att bilden av henne kanske blir ljusare än den borde vara. Det är uppenbart att Löwenhjelms starkaste känslor gällde kvinnor och att hennes känslor för Elsa Björkman-Goldschmidt var starkare än hon önskat. ”Du är det kors jag fått draga” som hon skriver i en dikt till henne. Om hennes sociala tillhörighet och konvenansen hindrade henne från att leva i enlighet med sitt begär får onekligen det familjeparadis som Hackman målar upp ett drag av gyllene bur.
Detsamma gäller hennes konstnärskap, som hon trots både vilja och uppenbar begåvning aldrig drev fullt ut. Hon började den ena utbildningen efter den andra, men avbröt dem då hon stötte på patrull, bytte från akvarell, till olja till grafik, lekte lika gärna dockteater med lillebror som skrev och målade. Hackman skriver att hennes familj inte tog hennes konstnärskap på allvar och det var naturligtvis ett hinder. Men de betalade snällt hennes olika utbildningar. Problemet kanske var att hon inte själv tog sig på tillräckligt stort allvar för att sig ut ur den gyllene buren.
1887–1918.
Konstnär och poet. Hennes dikter var från början ett komplement till teckningarna.
1913 konstaterades att hon hade lungtuberkulos, och hon tillbringade därför större delen av sitt återstående liv på sanatorier.
Hennes dikter, av vilka Beatrice-Aurore i Hjalmar Cassermans tonsättning har blivit en visklassiker, utgavs postumt 1919.
Elsa Björkman-Goldschmidt skrev en biografi över Harriet Löwenhjelm (1947) och gav ut Löwenhjelms Brev och dikter (1952) samt Harriet Löwenhjelms bönbok (1963).
