Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/7

Blå blick mot mörkrets hjärta

Mikael Persbrandts memoarer hänsynslös uppgörelse kantad av smärta och svek.

Bok

Självbiografi
Carl-Johan Vallgren
Mikael Persbrandt – Så som jag minns det
Albert Bonniers förlag

Det finns en sekvens i Mikael Persbrandts bok, där han hamnar i diskussion med den danske regissören Simon Staho i middagsmatsalen efter dagens tagningar. 
Regissören hävdar att en bra skådespelare inte behöver ha några erfarenheter. Persbrandt menar att utan erfarenheter, utan att ha levt, har man ingenting att komma med. Persbrandt argumenterar för att vi är våra erfarenheter, att det är just dem en skådespelare utnyttjar. 

En självklarhet kanske, men något som tickar i bakhuvudet när jag läser Mikael Persbrandts berättelse om sig själv. Frågan som blir hängande: går det att dra en gräns mellan erfarenheterna och det som händer på scenen eller framför kameran? Eller är Mikael Persbrandt en av de där, ganska få, skådespelarna som släpar med sig hela sitt bagage upp framför publiken? Som är sin rollfigur, men också "Persbrandt". Som alltför ofta spelar karikatyren av sig själv när han kliver ut ur den svarta lådan, eller "den stora vaginan", som Persbrandt kallar teaterrummet.

 

Knarkar, ligger runt och hänger med gangsters

När privatlivet blir risigare trasslar hela tillvaron ihop sig. Det som händer på scen och det som pågår under dygnets övriga timmar strålar samman i outhärdliga smärtpunkter. Som när det, efter vilket svek i ordningen, tagit slut mellan Persbrandt och Maria Bonnevie och de spelar in i Stahos Dag och natt. Persbrandts rollfigur har bestämt sig för att tag sitt liv. Bonnevie spelar hans älskarinna och scenen sjuder av avsky och självförakt. Eller som när Persbrandt på Dramatens scen ska göra Fröken Julie med Bonnevie, samma kväll som hon fått veta att han väntar barn med Sanna Lundell. 

Vem kan hantera något sådant? Ja, inte Mikael Persbrandt i alla fall. Han beskriver det som att "skjuter ut sig själv" vilket innebär att supa, knarka, ligga runt, utnyttja prostituerade och umgås med gangsters. Med förvånansvärt klarblå men också naiv blick borrar han sig mot mörkrets hjärta, där det inte ska finnas några känslor kvar, där han blir till betong. Som läsare blir man trött, besviken och less på honom.
Några få knarkarkompisar står ut med praktarslet som drar iväg dit narkotikan styr honom: en våning på Östermalm, en kvart i förorten, otaliga krogtoaletter. Till och med till Brasilien som är att av många ställen där den här historien hade kunnat sluta med rubriker om hur den store skådespelaren hittats spritförgiftad, överdoserad eller rentav skjuten.

 

Våldsamt och destruktivt

Slutscenen utspelas i stället i trädgården vid Mikael Persbrandts och Sanna Lundells herrgård fem mil söder om Stockholm. Persbrandt och författaren Carl-Johan Vallgren tecknar en sekvens nästan som lånad ur Gudfaderns bröllopsscen eller någon av Tony Sopranos grillfester. Alla är där. Familjen, de närmaste vännerna och vapendragarna. Det förflutna är förstås också närvarande, men det råder vapenstillestånd eller möjligen fred, kanske till och med harmoni. 

Vägen dit är, som alla som läst tidningen de senaste åren redan vet, våldsamt destruktiv. Vi får några nycklar från en bitvis gränslös barndom men sedan staplas bekännelser om den ena vidrigheten efter den andra ovanpå varandra. Ändå poängterar Persbrandt att det funnits långa perioder när han faktiskt fungerat. 

Han beskriver uppsättningar och inspelningar med befriande uppriktighet, med obruten kärlek till skådespeleriet. Han återkommer ofta till Thorstens Flincks råd om att spela med största möjliga svetslåga i minsta möjliga munstycke. Här finns också exempel på övergrepp, inte minst på Dramaten. Persbrandt tar en kollega på brösten, en annan skådis pissar ner golv och väggar och nyckfulla regissörer kränker sina skådespelare. En av de starkaste stunderna är när Mikael Persbrandt sitter söndrig och full i trappuppgången och bönar att Maria och hennes nye man Fredrik Skavlan ska öppna. Persbrandt bedrar utan att tveka, men att till slut själv bli lämnad är ohanterligt. 

 

Hänsynslös mot sig själv

Längst ner på botten är det den svenska vården, och Sanna Lundells stringens, som till slut lyckas hjälpa Mikael Persbrandt att få styrsel på livet. Han får sin diagnos – han är bipolär, börjar medicinera litium, och demonerna trycks undan.  

Persbrandt är hänsynslös mot sig själv i boken, samtidigt som det är svårt att bortse från att alla dem han sargat på sin väg inte kommer till tals. Trots all skit Mikael Persbrandt ställt till med vill man förstås ändå att det ska gå bra nu. Att detta inte är ännu en missbrukares manipulativa bikt. Att han kan hålla sina löften den här gången. Att bli förlåten, och att förlåta sig själv, är trots allt något av det som gör oss till rimliga människor.

Mest läst