Konsthantverk i blått och vitt. Verk av Arild Berg och Linda Jansson Lothe. Bild: Nääs Konsthantverk
Konsthantverk i blått och vitt. Verk av Arild Berg och Linda Jansson Lothe. Bild: Nääs Konsthantverk

Blått och vitt hantverk med olika bottnar

Blått och vitt är temat när fyra konsthantverkare ifrån Oslo ställer ut på Nääs konsthantverk. Boel Ulfsdotter har sett utställningen.

ANNONS
|

AvArt består av fyra konsthantverkare från Oslo, som i år firar sitt 20-årsjubileum med bland annat utställningen Blue Collar – White Collar på Nääs konsthantverk. Det är en tematisk utställning, där konstnärerna dels har arbetat utifrån tanken att den pågående robotiseringen av olika arbetsuppgifter i samhället bör leda till en bättre framtid för konsthantverk i takt med att manuellt arbete utfört och skapat av fritt tänkande människor blir allt mer ovanligt.

Utställningens titel syftar alltså på folk som arbetar i blåställ, vars arbetsmarknad blev robotarnas första mål, innan de nu förbereds för att även kunna ta över manschettarbetarnas arbetsuppgifter. Blått och vitt blev på så sätt projektets givna färgpalett, vilket också leder in på dess andra tema; nämligen det blåvita porslinet och dess historia som tydlig klassmarkör i form av exempelvis kinesiskt porslin, holländsk fajans, samt, inte minst, danskt musselmalet.

ANNONS

Den rent politiska tråden har gjort få avtryck på konstnärernas verk i utställningen på Nääs, så ytligt sett möts besökaren av en traditionell grupputställning där man delvis har blandat de olika deltagarnas verk över lokalen, beroende på vilken typ och hur många verk de valt att visa. Det har blivit riktigt bra trots att gruppen har så olika konstnärliga uttryck, även om de arbetar med samma typ av föremål eller, som i detta fall, arbetar utifrån det gemensamma färgtemat blå-vitt.

Elise Kiellands arbetsprocess, att färgmässigt utgå från nyanserna av blått och vitt som uppstår i brytningen mellan himmel och land vid horisonten, har resulterat i en mjukt pastelltonad palett. Dessa toner har sedan fått fritt spelrum i mönster inspirerade av äldre medaljongtradition, under en lång produktionstid i lager på lager. Trots att ingen platta är den andra lik, har de med stor fingertoppskänsla parats ihop två och två i gjutna bordsställningar som är en dröm för varje uteplats.

Arild Bergs icke-föreställande kakelplattor är visuellt sett raka motsatsen till Kiellands och verkar ha fått sin intensitet och rörelse som ett resultat av en snabb och spontan arbetsprocess. Hans val av nästan genomgående djupa nyanser av blått och brutet vitt ger plattorna ett intensivt, på gränsen till tredimensionellt uttryck som står i stark kontrast till deras tydliga geometriska form, på ett sätt som jag finner mycket tilltalande.

ANNONS

I motsats härtill, vittnar Linda Jansson Lothes och Mimi Swangs verk om helt andra konstnärliga agendor. Swangs djärva kombination av jeanstyg hopvirkat med porslinslera är spännande och nyskapande. Hon har arbetat med enkla, både cylindriska och vågformade kärlväggar som har fått virkade bräm i ett eller två olika jeanstyg. Kombinationen är lika oväntad som i någon mening chosefri, och är därtill varierad över hela tio olika verk. Det är helt klart så, att Swangs fantasi sitter i framsätet, även om också det tekniska utförandet är av högsta klass.

Enligt min mening karaktäriseras göteborgsättade Linda Jansson Lothes verk av samma experimentlusta och kreativa flöde. Hon ser inga problem med att kombinera munblåst glas med keramik på ett sätt som jag aldrig har sett förut. Dessvärre får vi enbart njuta av två verk som ingick i den bejublade serien Spunk från 2016, på Nääs. Jag älskar dem istället på avstånd för deras hundraprocentiga humoristiska och underfundiga tilltal, helt i linje med ordet – och begreppets – upphovskvinna; Pippi Långstrump. Bättre än spunk kan det inte bli, om det inte hade varit för att Jansson Lothes lust till färg och extra allt har fått ta ett steg tillbaka i ”Blue Collar – White Collar”. Istället visar hon nu ett antal skålar och väggverk som inte alls är särskilt spunk, utan snarast minutiöst disciplinerade och – åtminstone i mina ögon – smått kusliga. Ett flertal skålar berättar invändigt om kvinnor i isolerade och utsatta tillstånd i form av dekalbaserade kompositioner med tillägg av Munch, medan andra har fått starkt grafiska, nästan maniskt repetitiva mönster. Jag är djupt fascinerad av skålarna med kvinnor på botten eftersom de vid en första anblick framstår som någon sorts dekorativa sjöjungfrur, innan de går över till att istället kännas oroväckande. Efter att ha sett bilder på flera verk av Jansson Lothe tycker jag mig se att just behovet av och förmågan att berätta och dramatisera går som en spännande röd tråd genom hennes verk.

ANNONS

Sammantaget skulle jag vilja påstå att den givna fördelen med ett utställningsprojekt som Blue Collar – White Collar för besökaren, är upplevelsen av de varierande konstnärliga uttryck som nu visas upp inom ramen för det gemensamma temat. Samtidigt blir det väldigt tydligt att vissa gruppmedlemmar verkar ha varit mer öppna för det valda temat, än andra. Just på Nääs blir det också tydligt att alltmedan någon eller några konstnärer har valt att jobba med och uppdatera form, uttryck och mönster som känns igen från äldre blåvit keramik, har andra valt att helt glömma bort den och istället trampa upp sina egna stigar. I detta fall är det dessutom mycket positivt att få en möjlighet att se mångfalden i vackert, nyskapande och högkvalitativt konsthantverk från ett grannland.

ANNONS