Det är inte överraskande att Björn Runge, en av våra mest särpräglade filmregissörer, har skrivit sin första roman. Han kallar den Det allra enklaste – men så enkel är den inte. Bottnarna är många och berättelsen är tät, slingrande och svart. Björn Runge har alltid varit en skrivande person, filmmanus och essäer, inte underligt då att Det allra enklaste inte alls känns som en debutroman
Hans filmer – och jag tänker då mest på den så kallade befrielsetrilogin, som 2003 inleddes med Om jag vänder mig om, fortsatte med Mun mot mun och avslutades med Happy End – handlar precis som romanen om svek och tillkortakommande, om våld och mänsklig förnedring och om brist på kärlek och gemenskap. Filmerna är mörka, så ock boken, men också levande, solidariska mot människorna som skildras – och som tur är, försedda med stråk av den humor och värme jag också förknippar med Björn Runge.
I senaste numret av tidskriften Filter berättar Björn Runge i en intervju, som mest handlar om havererade filmprojekt, om sitt kringflackande liv. Han ”koncipierades i ett garage i Köping”, föddes i Uddevalla, döptes i Arboga och har Lysekil som hemfödelseort. Pappan, säger han, var rastlös och familjen flyttade ständigt till nya adresser. Ungefär som Allan, romanens första huvudperson. Han föddes i en potatiskällare under restaurangen där hans mamma arbetade för att sedan flyttas från plats till plats. Så hämtar Runge stoff ur eget liv, inte i biografisk mening, men ur levda erfarenheter. ”Verkligheten som en trampolin för det stora arbetet som är att undersöka tillvaron”, säger Allans skrivande dotterdotter Nina år 2041. Hon gör så i bokens slut, i en sjukdomens (Zoonosis) och skyfallens katastrofala framtid. Det är lätt att förvandla hennes ord till Björn Runges credo.
Det allra enklaste är alltså en släktroman som drar genom decennier, från krigets 1941, då Allan är barn, och till fredens 1974 då Allans son Vincent är 13 år och så in vårt eget sekel och därefter till Ninas framtid. Det är en roman om sökandet efter fäder som på olika vis övergivit sina barn, men också om en mor som tvingas lämna bort sin son.
Låt mig ta titeln först. Den kommer från Vincents tystlåtna, levnadskloka mormor. Det allra enklaste är det svåraste, brukade hon säga. Och med det enkla menade hon det som är gratis i livet: kärlek, tillit och glädje. Björn Runge roman är ett enda långt bevis för hur svårt det är att förverkliga detta, det enklaste – och inte bara hans roman också hans filmer har på olika vis illustrerat just det.
Tre berättarjag från tre generationer har alltså romanen. Här skildras Allan både som barn och som vuxen, precis som hans son Vincent får vara både barn och den filmregissör han blev. Nina har en mer undanskymd plats. Enstaka gånger kräver detta grepp extra uppmärksamhet. Björn Runge går ju fram och tillbaka i tiden, ur och i barndomar, tillbakablickande men också i ett förflutet presens. Vem är det som talar nu? Ibland, när barnen talar och tänker är deras ord och tankar mer en vuxens än ett barns. Det är författaren som överröstar.
Björn Runge skapar miljöer, som byggde han dem noggrant för en film. Livet i restaurangen, där mycket av Allans barndom tillbringades, skildras som en värld i miniatyr. Människoöden av det mest skilda slag enligt klassamhällets hela skala passerar och det sjuder av liv. Det doftar av läcker mat och stinker från spyor. Jäkt, skäll, slit – och arbetsgemenskap. Ölhak där män som släppt taget hänger, trappuppgångar där man kan höra skriken från kvinnor eller barn som misshandlas. Hemskt, groteskt, rikt på detaljer. Någon gång till övermättnad – eller som förstoring för att vi skall se bättre.
Året 1941 undrar Allan vad en jude är och ur en sådan enkel fråga skapar Runge tiden. Allan är barnet som får se och uppleva alldeles för mycket av en grym vuxenvärld, av okontrollerade mäns blinda raseri. Allans pappa hade stuckit innan Allan var född, men det stora sveket inträffade 17 januari 1942 klockan 13:33 då mamman satte honom på tåget till ett annat hem, till en ny familj och bort från henne som han älskade. Jag läser detta avsnitt om världens ensammaste tolvåring med tårar i ögonen.
De längsta partierna handlar om Vincent, direkt eller indirekt. Han som bland annat gör en film om Louis-Ferdinand Célines exil i Danmark under kriget. När hans far den gamle bartendern Allan börjar ringa om natten, ängslig inför åldrandet, rädd i sin ensamhet, jagad och hotad av sitt förflutna, lägger Vincent sitt filmarbete åt sidan. Det hade ändå gått i stå, precis som hans äktenskap och han ger sig ut på en resa till barndomens platser, ja, mot den barndom ” där oskuld förvandlades till erfarenhet tung att bära.” Till platser för dolda brott och skavande minnen.
Undan för undan växer bilderna av både Allans och Vincents barndomar och om hur de fick bära alltför mycket ansvar. Allan för sin mor och Vincent för sina föräldrar. Allt tycks gå igen med variationer. För båda handlade det om att finna strategier att överleva. Men allt är inte tung realism, inte korta laddade meningar. Drömmar och mardrömmar lyfter texten ur verkligheten. Och det finns strävsamhet och kärlek, stunder av lycka.
Det allra enklaste handlar så om hur det är att leva, att vara barn, att vara man och kvinna. Det är lätt att bli berörd.
.
ÄMNET
Regissören Björn Runges debutroman Det allra enklaste. En roman om hur det är att leva, att vara barn, att vara man och kvinna, skriver Monika Tunbäck-Hanson.
SKRIBENTEN
Monika Tunbäck-Hanson är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Khaled Hosseinis roman Och bergen svarade.
