Maria Svelands uppmärksammade romandebut Bitterfittan kom 2007, och nästan tio år har gått även för småbarnsmamman Sara. Då åkte hon till tråk-Teneriffa för att ensam reda ut sina tankar och känslor kring såväl äktenskap och kärnfamilj på ett samhälleligt och ideologiskt plan som kring det egna äktenskapet. Förvånande nog återvände hon till den ojämlika tvåsamheten. I Bitterfittan 2 är Sara lyckligt skild.
Samtidigt som Bitterfittan var värd uppmärksamheten den fick som stridsskrift var jag inte särskilt förtjust i stilgreppet att blanda dagbokslik berättelse med analys. Boken kallades en uppgörelse med äktenskapet och kärleken, men uppföljaren visar att Sara varken har gett upp om eller gjort upp med kärleken. Bitterfittan 2 är skriven på samma sätt, men inte lika ilskedriven eller högljudd, på ett sätt mer konstaterande. Sveland visar också glappet som kan uppstå mellan tanke och handling, även för den med starka åsikter.
Grubblerierna rör skilsmässor och samhällets sexistiska socialisering. Kärnfamiljsnormen är stark, och den som skiljer sig stigmatiseras, menar Sveland. Särskilt om det är en kvinna som liksom Sara njuter både av sina barnfria veckor och av att kunna ha sex på sina egna villkor.
Förra gången hade hon Erica Jongs Rädd att flyga som sällskap, nu är det Kerstin Thorvalls Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. När hon nu har tillgång till de där knapplösa knullen visar det sig inte vara så lätt. Sara är i mångt och mycket romantiker och extremt inskolad i kärleken som ett parförhållande.
Hon rör sig på Söder i Stockholm, åker till Grekland med väninnorna, besöker italienska Capri på ett stipendium. Hon har sin trogna väninnekrets där det bland annat ingår lesbiska, en transrasialt adopterad överklasskvinna, en sjuksköterska och en pensionär för att ge ständiga diskussionerna av normer, förhållanden och patriarkatet fler perspektiv. Nästan varje samtal utmynnar i små föreläsningar.
En bok kan inte få med allt, men Bitterfittan 2 handlar om den vita privilegierade medelklassens feminism och problem. Inte om ekonomi som inte går ihop, slitsamt kroppsarbete eller brist på egentid och barnvakter. Även om Sara i en tragikomisk scen vaktat en pojkväns katter och han blir oerhört förskräckt och förnärmad när hon ber honom vara barnvakt i gengäld. (Det är sista gången de pratar.)
Finastär skildringen av vänskapen. När de frånskilda väninnorna, den sanna familjen, firar en lyxjul tillsammans när barnen är hos exen. När de åker på gemensam semester med barnen och de vanliga logistiska och gnälliga problemen inte ens dyker upp. Hur de ställer upp för varandra – eller säger till när de inte orkar. Däremot finns det ingen kvinnosolidaritet när det kommer till vem Sara ligger med.
Dessutom funderar jag om Bitterfittan 2 skulle klara Bechdeltestet: Att två namngivna kvinnor pratar med varandra om annat än män. Det är nog med nöd och näppe .
Men visst finns det mycket ojämlikhet och orättvisa kvar i samhället och ”skitpatriarkatet” att vara bitter över. Eller ännu hellre, vilket Sveland gör, påpeka och försöka påverka.
