Coelum versus – vänd mot himmelen – står det inhugget på den mäktiga muren över eldstaden i den första salen. Familjen Dicksons valspråk hindrar inte att Tjolöholms slott är en genial spelplats för Alice i Underlandet, fast hon färdas åt andra hållet. Slottets sagokaraktär förstärker de fantastiska dimensionerna i Lewis Carrolls historia och Big Wind, med regissören Stina Hedberg i spetsen, tar väl vara på möjligheterna. Dit hör även den kringliggande trädgården, även om den är ett osäkrare kort. På premiärdagen regnade öppningsscenen bort, men ensemblen improviserade raskt fram alternativ inomhus. Alice trillar nerför trappan. Johanna Ehns kavata flicka är den första inkarnationen. Redan i öppningen blir hon dubblerad i en finfin spegeldans med Ehn och Lina Persson. Sedan vandrar titelrollen runt i hela ensemblen, ett fiffigt sätt att gestalta de förändringar i form och storlek som Alice genomgår.
Carrolls text och figurer är omstuvade och nonsenssnacket har göteborgska tillägg. Allt passar väl i de olika rum där regin placerar det. Publiken delas i grupper och lotsas smidigt runt. Vandringsteatern är ett kul sätt att hålla rastlösa ungas nyfikenhet på topp.
De fyra musikerna flyttar också runt och delar upp sig efter behov. Så får vi i en sal se Alice kämpa med sin storlek, lustfyllt dansat av Lina Persson med assistans av Torbjörn Stenberg. I ett annat rum dompterar Ola Karlberg tiden och talet som en gammaldags leksoldat med vikt tidningsmössa och träsvärd, en monolog som lever gott på den direkta publikkontakt som genomsyrar uppsättningen. Roligast av allt är Johanna Ehn som vällustig larv på Dicksons biljardbord med kompositören Erik Dahls ödmjuka Alice som bonusöverraskning. Den unge mannen har många strängar på sin lyra. Han kan dansa också, och hans musik är kongenial med historiens stämningar, Dahl understyrker och leder framåt.
Efter scenerna i slottet blir andra akten i det gamla sädesmagasinet ohjälpligt platt. Orkestern är visserligen en livgivande grupp på scenen och det finns sång och dans som förnöjer. Men det minimalistiska anslaget i kostymer, rörelser och historia som fungerar så bra med det svulstiga slottet som ram, blir här alldeles för tamt. Per Agéliis scenografilösning är enkla, pastellfärgade tygstycken och diverse rekvisita som ska fylla på. Det blir ett baxande av halvrealistiska bord, stolar och tekanna, som helt tar död på tebjudningsscenen, till exempel. Tempot sjunker, scenerna radas upp. Kanske kan spelvana ge energi, men på premiären längtar jag efter mer av Torbjörn Stenbergs jagade kanin.
