Matts Leiderstams intrikata sätt att vrida och vända på hur vi ser på måleri i installationen känns självklart i Haus am Waldsee eftersom det faktiskt komplicerar både det specifika utställningsrummet och Berlins konsthistoria.
Matts Leiderstams intrikata sätt att vrida och vända på hur vi ser på måleri i installationen känns självklart i Haus am Waldsee eftersom det faktiskt komplicerar både det specifika utställningsrummet och Berlins konsthistoria.

Berlinbiennalen 2014 | Museem Dahlem, Haus am Waldsee

ANNONS
|

Berlinbiennalen 2014 ställer allting till rätta. Efter sju mer eller mindre experimentella försök att utveckla utställningsformens möjligheter är vi nu tillbaka till en utställningsordning som aldrig riktigt funnits i just denna biennals historia.

2012 års försök bestod bland annat i att be de medverkande konstnärerna att bekänna politisk färg samt låta Occupy-rörelsen ta plats i centrum av biennalens huvudbyggnad, Kunstwerke (KW) i Mitte. I årets version finns inget sådant begär efter överskridande. Nu är allting rent, snyggt och glassigt installerat. Värt att notera är att färre konstnärer än vanligt är från Europa, men att det presentationsmässigt inte görs någon uttalad poäng av detta, ett viktigt ställningstagande, inte minst i ljuset av rasismens allt starkare fäste i Europas parlament.

ANNONS

Nytt är också att årets curator, Juan A Gaitán, förflyttat utställningens centrum från KW ut till Museen Dahlem, som man skulle kunna kalla för ett världskulturmuseum i Västberlin. Utställningsestetiskt korsklipper här Gaitán utställningsrum fyllda med samtidskonst med rum befolkade av etnologiskt kategoriserade föremål förknippade med en kolonial modernitet. Ett intressant försök, särskilt då biennalens tredje utställningsrum är förlagt till Haus am Waldsee, en romantisk villa, liksom urtypisk för myten om den välbärgade europeiska konstsamlaren. Dessvärre uteblir oväntade effekter helt från detta tredelade biennal-montage, något som sannolikt beror på att placeringen av de olika verken varken känns associativt utmanande eller principiellt intressant.

För första gången någonsin saknar jag faktiskt en utställningspedagog. Nu är det som om utställningskompositionen lämnar både historien och samtiden precis som den var, obefläckad.

I stället är det några enskilda verk som är behållningen. I Mario García Torres museologiska vitrinessä Sounds Like Isolation to Me om relationen mellan ett avantgardistiskt kollektivt skapande och ett romantiskt, där skapande i enskildhet står i centrum, uppstår en spänning mellan de inglasade objekten och den essäistiska formen. Matts Leiderstams intrikata sätt att vrida och vända på hur vi ser på måleri i installationen The Connoisseur’s Eye känns självklart i Haus am Waldsee eftersom det faktiskt komplicerar både det specifika utställningsrummet och Berlins konsthistoria.

ANNONS

Här finns också verk som snyggt binder samman den readymade-praktik som dominerat etnografiska utställningar och samtidskonstens upptagenhet med hur något överhuvudtaget blir synligt. I Judy Raduls installation Look. Look Away. Look Back (2014) binds Dahlem samman med KW. Genom att flytta montrar från det etnografiska museet i Dahlem in till KW och samtidigt visa övervakningsbilder från Dahlem, gör hon samtidskonsten till något som följer den koloniala modernitetens museikultur till en utopisk plats varifrån vi kan upprätta ett kritiskt avstånd. I Otobong Nkangas installation In Pursuit of Bling händer något liknade, men här är det inte exponeringsinteriörer som undersöks, utan mineralen Mica, vanlig inom industrin, men som i Nkangas värld ges en andäktig mening.

Signifikativt för hela utställningen är ett videomontage av Li Xiaofie omfattande dokumentation av det löpande bandets estetik kring Yangtze-deltat i Kina. I denna version av Assembly Line är det komplexa samspelet helt borta mellan individuella arbetsberättelser och de bedårande formerna Xiaofie utvinner ur maskinernas rytmer. Kvar blir bara ytlig formlek.

Det enda verket på KW som både vrider till relationen mellan ett samtida fenomen och en dominerande berättelse om det, är Julieta Arandas videoinstallation Stealing one’s own corpse (An alternative set of footholds for an ascent into dark). Tyngdlösheten som metafor blir sig aldrig lik efter detta. Problemet är att detta är ett av få verk med en tydlig berättarröst, vilket gör att övriga körs över, och görs stummare än vad de är.

ANNONS

Bäst på hela utställningen är Carolina Caycedos YUMA, or the land of friends på Dahlem. På avstånd ser det ut som monumental abstrakt expressionism, men ju närmare man kommer desto mer utvecklar sig bilden till en märkvärdig gestaltning av vattenströmmarnas politiska ekonomi. Den gör helt enkelt något både med konsthistorien och med bilden av ett akut problem. Detta är dessutom ett av få verk som inte hade kunnat presenteras bättre i bokform.

Den åttonde Berlinbiennalen är alltså mer internationell än någonsin, detsamma gäller antagligen för antalet verk som är direkt beställda av biennalen. Vi kan dock konstatera att detta inte har inneburit någon frihet från de konstformer som dominerar på konstmässorna och i avsaknad av curatoriskt mod är helhetsintrycket både vagt och platt. Som en vän uttryckte det: ”biennalen är verkligen en fin katalog, men var är utställningen?”.

Den som vill se denna utställningsestetik som ett politiskt intressant ställningstagande kan säkert göra det, den som vill hitta förklaringen till formen i externa finansiärers intressen kan säkert göra det. Den som vill se utställningen som en fortsättning på samma problematik som tematiserats i Carolyn Christov-Bakargievs Documenta, i Okwui Enwezors Paristriennal och i Anselm Frankes Animismus kan lätt göra det. Kanske får vi se en fortsättning på denna närkamp med den koloniala modernitetens samtida verkningar på nästa års Venedigbiennal. Jag misstänker det, och hoppas för Guds skull att det inte blir så avslaget oengagerat som i Berlin.

ANNONS

.

Ämnet

Berlinbiennalen är en internationell utställning för samtidskonst som äger rum i Berlin vartannat år. Det är den näst största återkommande samtidskonstutställningen i Tyskland, efter documenta. Årets Berlinbiennal är den åttonde sedan starten 1998.

Skribenten

Fredrik Svensk är kritiker och skribent. Han undervisar i konst- och kulturteori samt är en av Palettens bägge chefredaktörer. Skrev senast om Roj Fribergs utställning på Galleri Aveny.

ANNONS