Hur ska vi tala om andra världskriget? Inklämt mellan Hollywoodfilmer och svenska pekfingrar tycks det allt svårare att förhålla sig till dessa år. Är det inte svartvita framställningar om godhet och ondska så är det inhemska debattörer som vill förklara dagens parlamentarism med hjälp av 1930-talet. Visst är det förståeligt: när den liberala världsordning som är född ur krigserfarenheterna står under hot vänder man sig till vår tids skapelsemyt.
LÄS MER:Världskrigens spår i Göteborg
Diskussionen anas bakom inledningen till journalisten och historikern Henrik Berggrens nya bok Landet utanför. Med underrubriken Sverige och kriget 1939–1940 utgör den del i en kommande trilogi om Sverige och andra världskriget. Berggren inskärper direkt att det förflutna måste förstås utifrån sina egna förutsättningar; betoningen på historien som nutida nytta riskerar att bli kontraproduktiv. Däremot menar han, med stilig referens till Marcel Prousts berömda madeleinekaka, att associativa metoder för att forcera minnets portar kan inspirera historiker litterärt.
Den djupt liggande rysskräcken förstås genom Astrid Lindgren som ”skulle göra Hitlerhälsning resten av livet”
Det är ett klokt upplägg. Och boken klarar ambitionerna. Med en metod som känns igen från exempelvis Ian Burumas År noll – Historien om 1945 (2013) skiftar Landet utanför perspektiv från den långa backspegelns till att levandegöra samhället under några händelserika månader. De går från Molotov-Ribbentrop-pakten, invasionen av Polen och finskt vinterkrig till vårens snabba ockupationer av svenska grannländer och Hitlers blixtkrig på västfronten. När ett drygt år avhandlas på närmare 500 sidor finns utrymme att teckna världshändelserna, studsa dem mot inhemska politikers reaktioner – och fånga hur folk upplevde saken.
Urvalet av personer som får bidra med upplevelser säger likt övriga källor sitt om en mångfasetterad, flödande berättelse. Här finns de bekanta, som Astrid Lindgrens och Karin Bergmans dagböcker, Ivar Lo Johanssons romaner och journalisten Barbro Alving (Bang). Men också de mer bortglömda: företagsledaren Axel Wenner-Gren med sin tveksamma demokratisyn, sina diplomatanspråk och sin lyxkryssare. Eller sovjetambassadören Aleksandra Kollontaj, ett liv som bums borde bli film. Radioteaterserien Familjen Björck visar hur kulturen kunde kommentera samtiden – och uppfostra den. Naturligtvis saknas inte samlingsregeringens spelare, utrikesminister Christian Günther, eller statsminister Per Albin Hansson och deras överväganden bakom kulisserna.
Berggrens karriär som journalist (bland annat som kulturchef på Dagens Nyheter) märks i hans förmåga att skissa personporträtt. Särskilt bra om just Günther, som ”såg överlevnad som viktigare än heder, kanske beroende på att han själv 1928 legat nära döden på ett operationsbord”. Det gäller lika mycket trovärdiga miljöer och tät stämning (Berggren kastar till och med in en av dåtidens stora mordgåtor). Inte olikt hur han varvade Olof Palmes liv med kulturdebatt och samhällsskildring i sin biografi Underbara dagar framför oss (2010).
I År noll skrev Ian Buruma att han var skeptisk till idén om att vi kan dra lärdom av historien. Den handlar om tolkning, och Buruma menade att felaktiga tolkningar ofta är farligare än okunskap. Berggrens bok är därför särskilt lyckad i hur den skapar levd sociologi och idéhistoria. Den ger nycklar till människors resonemang. Han ritar upp det moderna Sverige som börjar växa med välfärd och socialsystem, men skrapar också fram det som nyss varit eller finns under ytan: lort-Sverige, statsråd rekryterade ur samhällets högre skikt eller hur könsroller luckras upp av mobiliseringen, men också stelnar till igen.
Men Landet utanför är alltså självständig nog för att läsaren ska dra spännande slutsatser. Som att vi kanske bör rikta om blicken i vår jakt på liberala skapelsemyter.
Den djupt liggande rysskräcken förstås genom Astrid Lindgren som ”skulle göra Hitlerhälsning resten av livet” om det kunde rädda Sverige från Sovjet. De starka relationerna till Tyskland märks hos svenska militärer som låter sig bjudas på resa och champagnemiddag på fronten senvåren 1940. Men här skildras även hur kultursfären redan före kriget hade börjat luta från Tyskland mot England och USA, till exempel i filmpreferenser. Här visar Berggren styv förmåga: militärhistoria är sällan integrerad i gängse historieböcker – men även det populärkulturella har olycklig benägenhet att bli bisats utan substans.
Samtidigt är det lätt att förföras av entusiasmen i detta historieberättande. Visst är det skoj att läsa om hur Gunnar Nordahl rekryteras av Degerfors inför Allsvenskan. Men här finns röda trådar som inte får ett avslut, som den om kommunisten Gustav Eriksson. Jag rekommenderar även sidoläsning av Bernt Hermeles "Kommer de, så skjuter jag oss" – om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen (2018). Ska man förstå flyktingpolitiken – skamlig även utan vetskap om vad skulle komma – är det värt att ta in fler upplevelser från de judar som var berörda.
LÄS MER:Också i Sverige var angivarna redo
Desto bättre då hur kriget i Landet utanför blir en relief mot vilken Sverige i brytningstid träder fram. Hur man resonerar utifrån det nationella välfärdsprojektet – och att det betydde mer än de totalitära modeideologierna. Berggren återkommer till hur minimala nazistiska och kommunistiska partier var. Undfallenheten mot Tyskland (på vissa sätt större och på andra mindre än vad som sägs idag) ska inte främst ses i ljuset av nazivurm. Det vore att göra samma misstag som dåtidens naziideologer, som tolkade världen utifrån rasteorier där Norden hade särskild plats. De förstod inte den småstatsnationalism som växt fram i norr. Och i Sverige förstärktes detta av välfärden. Det som skulle innebära att landet överträffade marxistiska experiment när det gällde att skapa ett stabilt, jämlikt samhälle.
Det ska bli intressant att följa trilogin. Men Landet utanför är alltså självständig nog för att läsaren ska dra spännande slutsatser. Som att vi kanske bör rikta om blicken i vår jakt på liberala skapelsemyter. Inte bara är 1930-talets nazism en klen grund för att förstå svensk politik idag. De stora ord som uppstod ur chocken efter kriget visar sig också allt mindre värda och uselt förankrade 2018. Ett Europa med svåra slitningar och klyftor kan däremot dra inspiration från annat håll – som hur en liten nation i norr ställde om från lortsamhälle och klassbarriärer till ett av världens rikaste, rättvisaste och minst extremistiska länder.
