Arbetarrörelsen har sina episka historieskildringar. Men den andra stora folkrörelsen med rötterna i1800-talet, frikyrkan, har inte samma litterära dragningskraft. P O Enquists Lewis resa är ett undantag. Vibeke Olssons nya roman Drömmen om Elim skulle kunna vara ett annat.
Olsson skildrar en baptistförsamling i Stockholm, dess uppgång och fall, och några av dess medlemmars familjeliv. Tiden är 1980-talet, och författaren gör en stor poäng av att den frambrytande nyliberalismen innebär en strömkantring för gemenskapsidealen och för de radikala, vänsterinriktade solidaritetstankar som vissa frikyrkor omfamnat under 1970-talet.
De evangelikaliska, eller som Olsson skriver karismatiska och framgångsteologiska väckelserna lockar mer när människor uppmanas satsa på sig själva. Den kristliga medkänslan får sina begränsningar. Och som alltid finns förstås kristendomens ständiga följeslagare, brottning med skuld, skam och straff, med i romanfigurernas liv.
Romanen är inte bara en historik över frikyrkan. Olsson tar ett stort grepp på hela den svenska 1900-talshistorien ur ett socialt perspektiv. Ibland kan hon påminna om Per Anders Fogelström. Inskjutna kapitel skrivs i vi-form, ett försök att skildra kollektivets motsättningar och glädjeämnen.
Hur den kristna församlingsidén om gemenskap ska utföras i praktiken är grundtemat. Visst räcker det långt att baka kaffebröd, men hur göra med homosexuella, psykiskt sjuka och alkoholister? Om hennes bild av frikyrkan stämmer är den också en rörelse i kris, precis som arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.
Romanen är en både kritisk och förstående berättelse om kristendom i förvandling, men också om Sveriges förvandling från fattigdom till folkhem och vidare till ”ett väloljat maskineri för urbanisering och segregation”. Den är trots sitt relativt begränsade format en mycket värdefull och klarsynt socialhistoria.
