Den amerikanska författaren Benjamin Alire Sáenz ungdomsroman Livets outgrundliga mysterier, är som insvept i smäktande stråkar. Historien om vänskapen mellan pojkarna Aristotle och Dante och deras respektive föräldrapar, pulserar av unga, starka känslor. Nästan från början till slut. Starka, stora känslor som ställer frågor om livet, döden, svek, samhörighet, etnicitet och kärlek.
Det är en text som kräver sin packe näsdukar. Åtminstone för de som berörs av den förlösning som nära samtal, blottade hemligheter och innerlig ömhet kan frambringa, där det alldeles nyss rådde missförstånd, tystnad och distans.
Alire Saenz har en stor litterär produktion bakom sig i USA, men Livets outgrundliga mysterier är den första roman som översatts till svenska. Författaren började sin yrkeskarriär som präst i New Mexico men lämnade efter något handfull år kyrkan för det litterära skrivandet. För några år sedan kom han ut som gay, och homosexuell kärlek är också ett av de bärande motiven i Livets outgrundliga mysterier.
Romanen berättas i imperfekt och lägger ett tydligt avstånd mellan berättelsens 1987-1988 och läsandets nu. På många sätt är texten som en önskedröm. Allt två vilsna pojkar – och deras kloka föräldrar – kan önska sig, infrias. De når varandra, utför hjältedåd, vågar visa sin kärlek och får den både bekräftad och välsignad (även om det också finns personer som är beredda att slå dem sönder och samman för den).
Aristotle berättar i första person, men det är påtagligt att det är genom en vuxen mans minnen historien växer fram. Just det är en styrka, men också en svaghet. Pusselbitarna lägger sig ibland till rätta lite för snyggt. Men den bild de återger är en bild av hopp och stor tillit till livet.
