Bengt Jangfeldt är docent i slaviska språk, Majakovskij- specialist, översättare och författare till en rad uppmärksammade biografier – om Majakovskij, Axel Munthe, Joseph Brodsky och Raoul Wallenberg.
I den nya boken, En rysk historia, berättar han om sitt eget liv, men med betoning på sina möten med Ryssland och den ryska kulturen.
1972 kommer den 24-årige Jangfeldt till Moskva, för att samla material till en avhandling om Majakovskij och futurismen. Och här får själva forskandet en ny och blodfull smak. Den som söker nya sanningar om ett nationalmonument i en diktatur med låsta arkiv får förlita sig på levande människor som väg-visare till historien.
Den unge svensken får kontakt med ett antal äldre kulturbärare som generöst berättar sina minnen och bjuder på artefakter från den historia som Jangfeldt beforskar och skriver om. Och det är mötena med några av dessa, nu döda, vägvisare som blir den nya bokens stora behållning:
Den åldrade Lili Brik (1891-1978), Majakovskijs musa och väninna, är en charmerande, intensiv dam, som låter husan servera te och gärna vill berätta den sanna historien om sin egen plats i poetens liv – en plats som den sovjetiska historieskrivningen har försökt förringa. Snart är hon och den svenska forskaren nära vänner…
Den världsberömde lingvisten Roman Jakobson (1896-1982), som i sin ungdom umgicks med de futuristiska poeterna i Moskva, innan han 1920 emigrerade från sovjetryssland, är till en början mer reserverad.
Efter en viss övertalning låter han sig intervjuas, och berättar öppenhjärtigt, eller nästan öppen-hjärtigt, om sitt liv.
Och så är det Nikolaj Chardzjijev (1903-1996), konst- och litteraturvetare, specialist på ryskt avantgarde, och en gång vän med poeten Mandelstam, målaren Malevitj och en hel rad andra döda storheter, vars originalverk och manuskript han bevarar i sin ruffiga Moskvalägenhet – en guldgruva som Jangfeldt under några år regelbundet besöker.
Berättelserna om dessa möten är gripande. Intressanta. Det handlar ju om att återuppväcka de döda. Eller bevara minnet av dem. Att resa ett personligt monument över dem. Författaren redovisar öppenhjärtigt vad de har gett honom. Som människa och som forskare.
Men av berättelserna förstår man också att det har handlat om ett utbyte. Ett givande och tagande. Som ofta här i livet.
Här kommer vi in på ett viktigt tema i boken. Det handlar om vad diktaturen gör med människor. Jangfeldt beskriver målande den misstro och det hat som finns mellan några av de fantastiska och beundransvärda människor han träffar. Det handlar inte bara om konkurrens i kulturlivet. Det handlar om liv och död. Om vem man vågar lita på i nödens stund, och vem som är en förrädare.
I diktaturen blir värdet av vänskap, uppriktighet och lojalitet svindlande högt.
Och på sina ställen i denna självbiografiska bok är det som om den drivne skribenten och vetenskapsmannen Jangfeldt låter sig gripas av detta traditionella ryska uppriktighetspatos.
Då blixtrar texten av kärlek och hat. Och som läsare blir jag en smula generad:
Hur mycket beundran kan man ösa över en död, utan att själv börja krympa?
Och hur mycket kan man hata en död, som i sin förtvivlan en gång skänkt en något mycket dyrbart, och sedan ångrat sig?
Men detta är en marginalanteckning.
Som helhet är det en mycket intressant och bildande bok.
Ämnet
Författaren Bengt Jangfeldt har skrivit biografier över bland andra Vladimir Majakovskij, Axel Munthe och Raoul Wallenberg. Nu skriver han om sitt eget liv i En rysk historia.
Skribenten
Kajsa Öberg Lindsten är kritiker och översättare och medverkar regelbundet i GP. Recenserade senast Arne Melbergs Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria.
