Behövligt ljus på Ester Blenda Nordström

Ester Blenda Nordström var en föregångare som journalist och "wallraffade" redan 1914. Yrsa Stenius menar att biografin om hennes liv, skriven av Fatima Bremmer, är en kulturgärning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vid sidan av minnet sätter glömskan sina nyckfulla spår i kulturhistoriens berättelser om framstående män och kvinnor i förfluten tid.

De flesta litet äldre svenskar vet på ett ungefär vem Barbro Alving (Bang) var – det journalistiska reportagets kvinnliga pionjär och en briljant all round skribent i dags- och veckopress.

Alla vet vem Astrid Lindgren var! Den moderna barnbokens skapare, genrens revolutionerande förnyare – bland mycket annat. Däremot är det inte så många som reagerar på namnet Ester Blenda Nordström – en djärv och modig, för att inte säga halsbrytande äventyrslysten föregångare både till den ovan nämnda legendariska, svenska reportern och till den världsberömda skaparen av Pippi Långstrump.

ANNONS

Ja, i själva verket kan man säga att Ester Blenda var den verkliga pionjären, oavsett kön, inom den svenska journalistik som idag kallas grävande. Och i en nyutkommen biografi över Nordström tvekar författaren Fatima Bremmer inte att säga att Astrid Lindgrens Pippi bär många medvetet lånade drag från huvudpersonen i Ester Blendas författarskap. Nordström skrev om rackarungen Ann-Mari i en flickboksserie som började utkomma 1919 och tog slut i och med att författaren drabbades av en stroke 1937.

Den oförvägna Ann-Mari som ”kan allting själv” och inte drar sig för att med sina upptåg överskrida alla tänkbara gränser, är försedd med många drag, karakteristiska för sin skapare. Och för Pippi Långstrump.

Som den första någonsin, år 1914, ”wallraffade” Ester Blenda, dotter till en välbärgad företagare i Stockholm, som piga på en bondgård i Östergötland. ”En piga bland pigor” hette reportaget som publicerades i Svenska Dagbladet och som också utgavs som bok. Arbetsförhållandena på gården, som blottades i Nordströms skildring, var inte så långt ifrån omänskliga och gensvaret hos den läsande allmänheten blev enormt.

Nordströms försäljningssuccé minskade inte precis av att den avslöjade bonden skrev en rosenrasande motbok. Frågan om en reglering av pigornas arbetstid var dock en gång för alla väckt.

ANNONS

Det är ett omtumlande människoöde som träder fram i Fatima Bremmers initierade och medryckande skildring av Ester Blenda Nordström, hennes osannolikt strapatsrika liv – strapatser Ester själv valde med öppna ögon – och hennes komplexa personlighet där inte minst det utpräglat androgyna draget skavde mot samtidens könsrollsföreställningar. ”Ett jävla solsken” har biografin fått heta och titelns inre kollision mellan substantivets och förstärkningsordets valörer fångar suveränt spänningsfältet mellan polerna i Ester Blendas mentala utrustning.

I Ester Blendas Nordströms inre värld lever en dröm om egen bondgård med handfast arbete och trygga rutiner sida vid sida med en stark dragning till livet i dödens närhet, till fysiska och psykiska kraftmätningar som egentligen överskrider det uthärdligas gränser. När människan dessutom kan skriva som få, med ett nyansrikt, expressivt språk, är det inte konstigt att hon blev en svåröverträffad reporter som publicerade sig i många olika kanaler inom dags- och veckopress i Sverige. Hennes böcker översattes också till flera språk.

Dragningen till den ultimata utmaningen förde Ester Blenda från åsneritt i Anderna till nybyggarliv i Kamtjatka, frän livsmedelstransporter i det finska inbördeskriget 1918, till ambulerande sameskola strax där efter. Och mycket, mycket mer. Men hon slog sig också ner på en bondgård i Sörmland.

ANNONS

Ester Blenda åtråddes av många män – det androgyna draget till trots. Eller kanske just därför. Hon ingick ett resonemangsäktenskap för ett äventyrs skull men i grunden var hon, enligt sin biograf, homosexuell.

Samma psykiska dynamik som vidmakthöll Ester Blendas kreativitet och genererade hennes framgångar beseglade också hennes tragedi som ledde till hennes död i förtid. Spänningsfältet mellan ”bondgården” och ”snöstormen på Kamtjatka” i djupet av hennes själ drev på hennes publicistik men förtärde henne också inifrån.

Ester Blenda Nordström blev, som jag förstår saken, rätt långt tillvand till den förhöjda livskänsla som bemäktigar sig människor i dödens närhet. I vardagens lunk blev hon trött och tom, varav följde missbruk av olika slag och en självförtärande livsstil. Mönstret är inte svårt för Ester Blendas sentida kolleger att känna igen. Fatima Bremmers bok gör Ester Blenda Nordström levande igen, vilket är en kulturgärning att vara tacksam över.

ANNONS