Vad avhållsamhet från filmer gjorda av manliga regissörer kan leda till berättade tv-journalisten Wanda Bendjelloul vid ett välfyllt seminarium på måndagen med rubriken Feministisk filmfasta.
- När gifterna lämnar kroppen frigörs en massa tankar, också om en själv.
Att det blir ett annat utbud och innehåll i filmerna man ser säger sig självt. Inte för att det finns ett kvinnligt sätt att filma, utan för att med en kvinnlig filmregissör ges kvinnlig erfarenhet mer utrymme, förklarar Wanda Bendjelloul.
Det är en ordentlig fastekur har hon genomgått, Bendjelloul, som exkluderat filmer gjorda av män, först i en hård kur på 40 dagar, som sedan forsatte i mjukare form i nära ett års tid. Diskussionen den landade i på Pustervik handlade både om vilka som står i vägen för kvinnliga filmare (producenter och distributörer och långfilmsinköpare) och hur man kan rucka på dem.
- Men det handlar inte om att ta plats, utan om att någon måste kliva tillbaka.
Filmfestivaler, filminstitut och konsumenter – alla kan vi flytta på någon, menade också panelen runt Wanda Bendjelloul, bestående av SFI-vd:n Anna Serner, filmfestivalens Marit Kapla, Simone Lindsten från Allt är möljigt samt filmvetaren Karolina Westling.
Ger man dessutom nyckeln till kvinnliga manusförfattare så kommer många dörrar låsas upp för kvinnliga skådespelare, kvinnliga perspektiv och kvinnliga regissörer. Och det borde ju rimligen ge utslag i det också mycket omdiskuterade Bechdel-testet.
(För att klara det måste en film innehålla minst två namngivna kvinnor som talar med varandra om någonting annat än en man.)
Det gjorde Marit Kapla senast på Cannesfestivalen där, snällt räknat, hälften av de tävlande filmerna klarade det.
- Men det är vikigt att aldrig sluta räkna, uppmanade Marit Kapla.
Och vill man förändra ett mönster måste man kanske ta till massiva insatser, och premiera kvinnorna, menade Simone Lindsten.
Frågan från publiken på sluttampen väckte dock en rad nya frågor:
- Om jag sitter i en jury med ett mycket medvetet feministiskt perspektiv och ändå tycker att de manliga regissörernas filmer är bäst? Kan jag lita på mig själv då?
