Strindbergssällskapets årsbok Strindbergiana, den tjugonde i ordningen, innehåller som vanligt kortare texter i blandade ämnen. Mest läsvärd är utan tvekan Jan Balbierz uppsats om Strindberg som språkforskare. Det är en fantasifull värld som där öppnar sig.
Det var sina sista år, efter avslutat författarskap, som Strindberg med energi och entusiasm ägnade åt vad han ansåg vara språkforskningens verkliga uppgift: att reda ut det inre sambandet mellan jordens alla tungomål för att därmed kunna återföra dem på det heliga urspråket, hebreiskan. Oförtröttligt samlade han på ord och texter, skrev långa listor för att spåra ljudlikheter - allt under vredgad polemik mot den moderna lingvistik som han ansåg vara, liksom all annan etablerad vetenskap, en enda stor "pekoral-symfoni".
Men Jan Balbierz, lektor i svenska i Kraków, visar att detta inte är en gamlings ensliga grubblerier. Strindberg arbetar medvetet i en tradition av spekulationer över vad han själv kallar "det oändliga sammanhanget i den stora oordningen", han rör sig med en romantisk syn med rötterna djupt under upplysningen. Språken imiterar något, där finns inget tillfälligt eller konventionellt.
Bland föregångare finns såväl Swedenborg som Stiernhielm, liksom en rad medeltida mystiker, vilka alla sökte den dolda hemligheten bakom bokstäver och hieroglyfer och som kunde vända tillbaka till myterna om Babelsbygget och den stora språkförbistringen. En sällsam värld där judiskt och kristet förenas, där esoteriska alkemister möter äventyrare i teckentydning. Och för Strindberg själv hjälper sådana idéer honom i den sista omgången i hans mångåriga jakobsbrottning med den gud som vist ordnar en tillvaro där allt är lika och har ett samband men i ytterst svårtydda mönster.
Som vanligt arbetar han ambitiöst men otåligt. Fast i praktiken har han bestämt i förväg hur ordningarna ska falla ut. Verkar skillnaderna bestå kan man ju alltid vända på bokstäverna. Det är just sådana bekväma genvägar parade med de bisarra associationerna som gör hans texter till ett så underbart material. Strindbergs språkforskning är en glad vetenskap.
De amerikanska indianerna till exempel, de är säkerligen en av de försvunna israeliska stammarna, eller Kanaans urfolk. Beviset? En katalog av egennamn. Ohio härrör ur Jahve, Alabama och Oklahoma ur den gammaltestamentliga föreställningen om "förgården = Auölam". Slutsats: indianerna måste ha kunnat sin hebreiska och grekiska ordentligt.
Vi ler åt att Strindberg tog sådana lediga improvisationer på blodigt allvar och stolt kallade artikeln Indianspråken ett av sina "glansnummer". Men Balbierz ser också något annat. En lustfylld lek med ord, ett poetiskt tänkande som påminner om modernismens experimentella intresse för språket som ljud, som bild.
Visst kan det kallas ohistoriskt, men onekligen sätter Balbierz därmed in Strindberg i ett spännande sammanhang. Och det skiljer ju faktiskt bara några år mellan funderingarna i Blå tornet och den italienska futurismens bombardemang av de språkliga högkvarteren, Apollinaires bilddikter eller Velimir Chlebnikovs idé om ordens konkreta ljudmystik. För att inte tala om den stora romanen om det ultimata språket i sig, James Joyces Finnegans Wake.
Också Strindberg kunde krossa bokstävlar och gäspa vokaler.
