Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/3

Att vara eller inte vara Adam Lundgren

Det är på scen han kan hitta de där ögonblicken av att vara i ett totalt nu, för livet utanför kan vara lite bökigt att få ihop. Framgångarna landar på Adam Lundgren men själv skulle han kanske behöva en regissör i tillvaron.

Han kan sitta på femmans spårvagn över bron med ett tummat manus och känna höstångesten komma smygande och veta att snart är han 40 och 60 och sedan trillar han av pinn och vad är meningen med alltsammans? Pappa var 25 när han fick honom och själv är han redan 31 och vill man få gjort grejer måste man få dem gjorda nu, men vad är det man ska få gjort? Hur ska man få tid att sätta sig in i allting och försöka bli en så god människa som möjligt, ­jobba på sin karriär och sina relationer och förstå världen? Hur kan detta ögonblick vara så oerhört viktigt, skamfyllt, jobbigt eller fantastiskt och några dagar senare bara ett fragment av ett minne? Vem är Adam? Fan vet, fråga honom när han är gammal. Då har han löst allting.

Adam Lundgren möter upp vid sceningången på Stadsteaterns baksida. Det har varit kollationering för Gösta Berlings saga i dramatisering av skräckmaestro Rikard Lekander och vi skriver första dagen på jobbet för Adam efter den ett och ett halvt år långa tjänstledigheten för att spela in SVT:s dramaserie Vår tid är nu.
 

Spiller kaffe över hela golvet

Äntligen stod prästen i predikstolen tänker man om Stadsteaterns hemvändande son som papphammardunkar koppen i kaffemaskinen och spiller kaffe över hela golvet för att sedan ­fippla av locket på skräpkorgen när han ska trycka ner torkpapperet. Han har bockat av ett antal föreställningar nu i det anrika teaterhuset – ­Ibsens Frun från havet, Arthur Millers En handelsresandes död, Molières Tartuffe etcetera. En dröm för varje scenskoleelev som korsat ­Götaplatsen men en halv mardröm för en frihetsknarkande hockeykille från Skepplanda.

– Jag hade gått ut scenskolan och filmat Känn ingen sorg, mailade teatern, tänkte att man kanske kunde få vara med i nån liten pjäs och så fick jag tvåårskontrakt. Och jag bara ’ja, jag får fundera lite på det där’ och de bara ’hm, ok … gör det du och kom tillbaka sen’. Men jag sa såklart ja. Efter ett år erbjöd de fem år till och jag tror fan i mig att jag sa nej till det också först.

Fast det är härligt att vara tillbaka, ångesten från i morse är borta. Stadsteatern är en fantastisk ­arbetsplats med jäkla go stämning. Och Adam vet att det är en ynnest att få jobba länge på en teater, att det är ett lyxproblem han skaffat sig.

– Mina föräldrar hade också fria jobb. Farsan var stillbildsfotograf och morsan keramiker plus hade en massa hanka sig fram-jobb. Så omedve­tet har jag kanske tagit in det där.
 

Repetitioner fem dagar i veckan

Nu väntar repetitioner fem dagar i veckan och bums i bingen hela hösten för Adam fram till premiären i december.

Blicken är nyfiken och det är något med de där ögonen. Oskuldsfulla som hundvalpar eller kusliga som dödsplaneter; han gör lite vad han vill med dem på scenen eller filmduken. Gösta Berlings uttryck ligger dock fortfarande fördolt, han är bara en skiss än så länge.

– Det är olika hur man går in i nya roller. I Känn ingen sorg var det naturligt att öva på gitarr och sjunga Håkans låtar, träffa honom och norpa små saker. I Blå ögon pratade vi med Expo och jag läste om psykopati för min kar­aktär skulle ha sådana drag. Så där fanns handfasta saker att ta tag i. Annars öppnar jag ­spjällen, tar in allt runt omkring som påminner om karaktären. Jag försöker fylla mig med saker så att intuitionen kan vara fri. Nu läser jag Gösta Berlings saga också. Annars är jag dålig på att läsa men jag var precis på ­semester i Indonesien och klämde tre böcker. Vilka?

– Jag är Zlatan, haha! Och två Jens Lapidus.
 

Gayikon och tonårsidol

Adam Lundgren är talangen som alltid haft lätt för att lära nytt. Som började spela amatörteater på högstadiet, tröttnade på att packa hockey­trun­ken och sökte till estetisk linje på gymnasiet. 2012 gick han ut scenskolan i ­Göteborg, ett år senare hade han fått dubbla ­genombrott med Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar om när aids kom till Sverige och långfilmen Känn ingen sorg baserad på Håkan Hellströms låtar. Gayikon och tonårs­idol över en natt om man vill vara slängig.

– Det var ju otroligt roligt så klart. Jag hade gjort ganska många mindre filmroller innan och det var nog bra. Sen var det ju märkligt i början att folk kände igen mig på stan. Någon kom och hälsade på Järntorget och jag har blivit så dålig på att minnas ansikten så jag tänkte att fan, jag går all in och chansar och kramade om honom och sa ’hej, vad kul att se dig, hur är läget?’ och han sa ’öh, det är bra, men det är du som är med i Torka aldrig tårar va? Min fru och jag tyckte den var jättebra’.

Och nu ser vi honom alltså som den vattenkammade mellansonen Peter Löwander i SVT:s kostymdrama Vår tid är nu på måndagarna.

– Det var en lång inspelning, kändes som att den aldrig skulle ta slut. Sen blev det jobbigt när man började se slutet för det har verkligen varit en kul resa. Men nära och kära har ju frågat vad det är man gjort hela tiden.

En recensent spådde att det är nu Adam Lundgren blir publikt allmängods.

– Ja. Så tvi honom om det inte bli så … Nej då, men det hade varit kul om det skulle leda till fler roliga projekt.
 

Perioder av tvivel

Han kan sitta i logen och tänka att han blir bättre och bättre, att han lärt sig hantera nervo­siteten som alltid infinner sig inför en premiär eller inspelningen av en svår scen. Men sedan kommer perioderna av tvivel – tvivel på kunn­andet, valet av yrke, insikten om hur mycket man missar i livet, sorgen över alla platser man aldrig kommer se, att man kanske borde samla på sig naturfenomen i stället, åka och titta på en solförmörkelse eller norrsken och inte leta efter något mysigt torg i någon solig fiskeby. Framför allt på hösten rullar undringarna in om vad han gör med sitt liv och varför – vill han det här och vart vill han nå, borde han inte bara skaffa sig ett torp någonstans och odla grönsaker? Eller skaffa barn?

– Det är med skräckblandad förtjusning man ser in i den spåkulan, haha. Ibland kan jag känna att livet är bökigt att få ihop som det är. Men jag tror ju inte att jag skulle ångra om jag skaffade barn, tvärtom. Samtidigt känns det ofattbart att tänka sig en unge som är en blandning av mig och min tjej som vi ska försöka knuffa i rätt riktning. Men också häftigt.
 

Alicia Vikander

Hans kaffekopp är fortfarande sölig efter incidenten vid ­kaffeautomaten och han känns som ett rejält stycke otvungen vanlighet när han lutar sig tillbaka i soffan och konstaterar att Alicia Vikander, som hade en biroll i kortfilmen Love där Adam gjorde sin första huvudroll, henne har det ju gått ganska bra för.

– Hon har ju jobbat väldigt målmedvetet för det där och har ett enormt driv. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig funderade på en internationell karr­iär själv men de som lyckas har också kämpat otroligt mycket. Och det är väl åter­igen det där med att ha en balans mellan nuet och framtiden; är du för mycket i nuet har du ingen framtid att ha ett nu i och är du för ­mycket i framtiden är du aldrig i nuet. Så hur ­mycket skulle jag satsa och vad går jag miste om då?
 

Bor kvar på Hisingen

Han behöver kanske en regissör i tillvaron.

– Eller bara någon som piskar väldigt hårt.

Säger Adam som bor kvar i sin lägenhet på Hisingen, umgås med sitt gamla kompisgäng från förr, fick säsongskort till Blåvitt i 30-årspresent och skäms för att han sett så få matcher i år, ser sig som politisk även om inget är lika svartvitt längre men hade absolut varit ute och manifesterat under nazistmarschen om han varit i stan, tycker att The Libertines spelning på Way out west i fjol var det bästa han sett och gör klockrena imitationer av Liam Gallagher. Men i det där vardagliga finns också något undflyende, något vagt, åtminstone i det han lämnar ut till ­offentlig beskådan.

"Alltid när jag gör teater undrar jag hur man lyckas filma. I en pjäs repar man åtta eller tio veckor och så gör man scenerna och testar och man känner sig så dålig. Men när man filmar kommer man bara dit, sätter sin scen innan lunch och sedan är det klart. Och på något vänster går ju det också."    
"Alltid när jag gör teater undrar jag hur man lyckas filma. I en pjäs repar man åtta eller tio veckor och så gör man scenerna och testar och man känner sig så dålig. Men när man filmar kommer man bara dit, sätter sin scen innan lunch och sedan är det klart. Och på något vänster går ju det också."    
– Jag värnar kanske om min integritet, vet inte egent­ligen vad jag ska berätta i ­intervjuer, jag svarar väl på frågorna. Eller vissa undviker jag kanske. Sedan är jag inte inne på sociala medier. Jag hade Instagram ett tag men ingen öppen profil. Det är viktigt med en egen sfär, jag har alltid haft behov av att vara för mig själv.

Och samtidigt var det vår hockeykille från Skepplanda som sa hejdå till Stadsteatern en decemberkväll 2013 och traskade ner till Scandi­navium och ställde sig inför 12 000 personer med en lånad Gibson Les Paul och sjöng En midsommarnattsdröm med Håkan. Inte mycket till egen sfär då.

– Det var helt otroligt egentligen när jag ser tillbaka. Jag var skitnervös men det var ännu nervösare andra gången på Ulle­vi för då hade jag en hör­snäcka som glappade lite innan. Jag frågade en tekniker som tyckte att ’ja, nä du, jag vet inte, det kan vara något med dina inställningar eller nånting som inte är på men det ska nog vara bra sen’. Ok, tack som fan ­liksom, jag ska upp efter Veronica Maggio som sjungit själen ur sig. Men det gick bra. Jag tittade ut över publikhavet och tänkte att ta in det här nu – sedan var allt över på tre sekunder och jag skulle snart spela teater igen.
 

Vet inte vad han skulle göra annars

Han kan inte riktigt svara på varför det egentligen blev teater men nu finns inget alternativ, han vet inte vad han skulle göra annars. För någon som lätt hamnar all over the place i tankarna handlar kanske teatern om att hitta de där ögonblicken när man är i ett totalt nu säger han och ber om ursäkt om det låter pretentiöst. Men när det är som bäst är det som en pingismatch med motspelaren och publiken.

– Fast jag kan bli rädd för den övertygelsen, att vänta nu, jag får ju inte ta något för givet, det kan ta slut i morgon. Ibland känner jag att shit, jag kan inte göra något mer än den senaste ­rollen. Tills jag gjort nästa grej och tänker skönt, jag klarade mig. Man balanserar på en knivsegg hela tiden, rädd att bli avslöjad.

Så vem är Adam?
– Fan vet, fråga mig när jag är gammal. Då har jag löst allting.

Adam Reier Lundgren
Ålder: 31 år.
Bor: Hisingen.
Familj: Mamma, pappa, lillebror, flickvän.
Bakgrund: Lovande hockeyjunior från Skepplanda som sadlade om och satsade på att bli skåde­spelare. Efter en lång rad mindre filmroller slog han igenom i Jonas Gardells tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar och långfilmen Känn ingen sorg.
Aktuell: Som Peter Löwander i SVT:s kostym­drama Vår tid är nu samt i Gösta Berlings saga med premiär på Göteborgs stadsteater den 15 december. Har kontrakt med Göteborgs stadsteater till 2019.

Mest läst