Av förhandsintervjuerna framgår att inledningen på Per Hagmans nya bok är ett havererat romanprojekt. Någonstans på vägen mellan att det skrevs ”i realtid” 2010–2011 och nu ansåg författaren att det inte skulle hålla som en självständig text och valde att istället göra det till en första av tre delar i den löst sammanfogade berättelse som idag utkommer under titeln Allas älskare, ingens älskling.
Texten etiketteras ”roman” av förlaget, men kunde lika gärna beskrivits som dagboksanteckningar eller som en utlöpare av den självbiografiska Att komma hem ska vara en schlager från 2004. Om Per Hagman i schlager-boken odlade sin oskuld och sitt barnsliga leende, och med lågmäld hövlighet och stilistisk finess lockade fram den strängt kopplade livsnjutaren hos sin läsare, så bjuder Allas älskare betydligt större motstånd. Ibland blir den lite gnällig rent av.
Men det är också en mycket mer politisk text, även om den hela tiden börjar och slutar hos författaren själv. I den där första delen blandas Hagmans tillvaro i franska Nice med den arabiska våren: nyhetsbilder på demonstranter i Tunisien och Egypten men också medial tystnad följd av förtvivlade anrop i sociala medier från befolkningen i Libyen. Hagman refererar hånfullt hur Benjamin Barber – en ”genomkorrupt” kompis till Khadaffis son Saif al-Islam – flera gånger får framträda i en BBC-studio som ”politisk analytiker” och påstå att det inte alls pågår något uppror i Libyen, utan bara handlar om gammal stamrivalitet.
I de där resonemangen framträder en annan Per Hagman än den som på 90-talet etablerade sig som den svenska flärdens litteratör. Hur mycket han än antyder att han drömmer om att skriva romantik som Danielle Steele, så vilar det på botten av hans självbiografiska texter en sorts mörk värk. Motstånd, förakt, men kanske också ett utanförskap som drivs fram av att aldrig riktigt ha etablerat sig som vuxen, att sakna en fast punkt, att alltid stå i skuld. Per Hagman är idag en medelålders man. I romanen reflekterar han över de val han gjort i livet. Vad hade exempelvis hänt om han, som i den insprängda novellen ”Vi var sjutton och du sa…”, svarat ja istället för nej på flickvännens förslag om att gifta sig, få barn och sedan skilja sig vid 22? Handlade nejet mer om rädslan för att bli avvisad, att han riskerade att bli utskrattad om hon inte menade det hon sa, än om att inte vilja? Eller ville han verkligen leva livet som i en pralinask, och vill han det än idag, också när chokladen sedan länge är uppäten?
”Ibland”, skriver han, ”tänker jag att jag förvandlats från världens äldsta tonåring till världens yngsta pensionär”. Jo, pojken med leendet åldras och gör nya erfarenheter, vissa val är inte längre möjliga att göra, men att bli äldre är inte riktigt detsamma som att bli vuxen. Han raljerar över de gamla vännerna i Stockholm, som nu har villor och lån och barn och handlar kravodlat. Han lämnar Nice för västgötaslätten och sommarpåhugg i Marstrand, eftersom han inser att även om de fyra åren i Frankrike varit hans mest harmoniska någonsin, så finns det inget som binder honom dit.
Han har odlat sina ”tunna band”, detta underbara uttryck, för att skapa sig ett sammanhang: en igenkännande nick från någon som bor i samma kvarter, småprat om vädret, den lösliga samhörigheten på älsklingsbaren. I ett alternativt universum, där han varit mer förankrad till platsen genom jobb eller något annat som krävde hans närvaro så skulle den uttråkning som han nu ändå till sist invaderas av – och ger efter för – varit något att rida ut. Nu åker han istället hem och tar plats i ett drama betitlat Staten mot Per Hagman. Det handlar om en gammal skuld, som inte ens är hans.
Och så plötsligt, efter att i några år ha rört sig över världen på ett typiskt Hagmanskt vis, tar Allas älskling en överraskande vändning. Det händer något som från en stund till nästa rotar författaren. Kanske inte på samma sätt som för många andra, men ändå, otvivelaktigt. Han blir en annan människas ”evighetsgäldenär” och han citerar några rader ur en låt av Olle Ljungström. Orden passar faktiskt överraskande väl ihop med de verser han tidigare valt att spara från psalmen Guds kärlek är som stranden. Det handlar om den sortens frihet som vi själva kan göra något åt och om att vara noga med sina val.
Jag önskar att Per Hagman låtit sin roman börja där, i det oväntade som händer honom, istället för att bara konstatera, på den näst sista sidan, att "jag nu vet ganska exakt vad det är jag skriver”. År av osammanhängande anteckningar har fått en mottagare.
