"Livet är inte en tävling som man vinner, gonggongen slår ändå för alla till slut." Dessa rader hade kunnat vara skrivna i sten, så viktiga känns de. Dessutom kommer de inte från vem som helst, utan från en av våra stora idrottare – boxaren Frida Wallberg. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av biografier, ännu mindre sport, så det är med en motvillig känsla jag börjar läsa boken. Till min stora förvåning är jag fast redan från första sidan.
Historien börjar med Wallbergs förberedelse inför en viktig titelmatch. Hon har isolerat sig ute på landet. Med sig har hon sin tränare Wally Munteanu. Den enda person hon får ha kontakt med är sin dotter Nellie, via telefon. Hon tränar från morgon till kväll, men något är fel. Hostan hon har dragits med i några dagar blir bara värre och värre. Tröttheten inställer sig. Hur skall hon klara av att kliva upp i ringen och slåss om världsmästartiteln när hon knappt orkar kliva upp ur sängen? Läkaren konstaterar att hon har fått en svår lunginflammation. Det är bara att ställa in. Men styrd av en mirakulös kämparkraft som hon alltid har burit på, som alltid fått henne att agera från ”alltid lite till” måttet, bestämmer hon sig för att delta i matchen i alla fall.
Wallberg vinner
Det är första gången någonsin en VM-fajt skall avgöras på svensk mark. Det här kommer att gå åt helvete, tänker jag och jag börjar svettas med henne. Varje sekund i matchen blir en pina, en känsla av att det handlar om liv och död, på riktigt. Men vad händer? Wallberg vinner! Jag nästan tjuter av glädje. Nu förstår jag äntligen sportens metafysik. Konsten att skulptera viljan. För det är inte kroppen, utan viljan som får oss att vinna mot alla odds, inte bara mot motståndaren, utan också mot alla som inte trott på en. Det är en kamp mot kroppens, samhällets begränsningar, ja, nästan livet själv.
Lär sig kämpa
Sen börjar historien om Wallbergs uppväxt, ute på landet. Det är en fröjd att läsa, trots mörkret i vissa passager, för här får man möta en mycket stingslig, på gränsen till tyrannisk far som får den 7-åriga Wallberg och hennes bror, att varje dag gå upp klockan fem på morgonen för att mata djuren, mocka, bära ved så att armarna fastnar som bumeranger, köra traktor, ja i princip allt man kan göra på en gård. När jobbet inte görs som det ska, kan de få en liten smäll på huvudet, eller rentav se saker och ting komma flygandes mot dem. Men Wallberg biter ihop och lär sig att kämpa. Även mot brodern som ibland blir så våldsam att hon fruktar för sitt liv. Men så småningom börjar hon boxas i en liten klubb. Hon är bara tolv år gammal, men hon lyckas få både tränarens och de äldre killarnas respekt. Hon växer upp. Efter en rad strapatsrika äventyr som får mig att tänka på den klassiska utvecklingsromanen där hjälten är alltid en antihjälte, som hela tiden trampar i klaveret, blir hon världsmästare.
Cynisk idrottsvärld
Så småningom börjar hon även träffa män som försöker manipulera henne, tränare som bara tänker på sin egen framgång och managers som försöker sälja in henne till medierna som en sexsymbol. Det finns inga självklara ekonomiska strukturer för kvinnlig boxning, vilket gör att de kvinnliga boxarna blir ekonomiskt mycket mer instabila och beroende av den kapitalistiska sexualiseringen av kvinnokroppen, eller av sponsringsstrukturer som tvingar idrottare att spela till de stupar, i vilka hälsotillstånd som helst, och som vänder dem ryggen så fort de förbrukats.
Det finns en mycket stark passage i boken, som skulle kräva flera sidors feministisk maktanalys, vad gäller hennes relation till pojkvännen och managern Roberto, som jag tror att många kvinnor kommer känna igen sig i. Vilka krafter är det som gör att kvinnor nästan alltid ställer upp för sina män när dessa står inför ett viktigt livsavgörande ögonblick i sina liv, och att många män nästan alltid gör tvärtom?
Koma och livskris
En dag händer det som inte får hända mitt under hennes karriärs viktigaste match. Frida Wallberg får en hjärnblödning och hamnar i koma. Hon försöker komma tillbaka, men det finns ingen väg tillbaka. Nej, vägen måste gå framåt, mot ovissheten och den dagliga kampen med smärta, ekonomisk oro, ångest och mindervärdighetskänslor. Men här finns ytterligare en dimension. Hennes livskris gör att alla människor omkring henne förändras till det bättre, bland annat hennes far, som genomgår en spektakulär metamorfos. Här finns även en mycket fin skildring av dottern, morfadern och en rad andra människor som finns där som påminnelser om vad livet egentligen handlar om – konsten att bli en bra människa.
Nej. Livet är ingen tävling man kan vinna. Den enda man kan vinna mot är sig själv. I den bemärkelsen vinner Frida Wallberg varje dag.
