Att följa djuren i spåren

Att se djur innebär också att bli sedd av dem, men där sker seendet på andra villkor. När ekorren som klänger på väggen utanför mitt sovrum möter min blick blir den uppskrämd och hoppar ner från taket och jag får dåligt samvete för mitt burdusa sätt att sticka ut huvudet genom fönstret, skriver Ellen Mattson, som läst boken Djuröga.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En egenskap som skiljer människan från de andra djuren är att hon är mycket aktivt intresserad av de andra djuren. Hon tycker om att föda upp dem, ha dem hos sig, att studera dem eller bara i all enkelhet titta på dem. (Hon tycker också om att utnyttja dem, men just den sidan av djurintresset tänker jag lämna åt sidan i den här texten.) Den trognaste vännen är ofta en katt eller hund eller häst, men också med de vilda djuren formar vi viktiga band. Själv bor jag på en plats där många vilda djur rör sig och glädjen finns i vetskapen att de lever sina liv precis som jag själv på den här adressen. Jag tycker om att se den lilla stigen som grävlingen trampat upp till fågelbordet och rådjurens sovplatser bland vinbärsbuskarna. På morgonen väcks jag ofta av att ekorren slamrar med locket till sin låda med solrosfrön.

ANNONS

Att se djur och bli sedd

Att se djur innebär också att bli sedd av dem, men där sker seendet på andra villkor. När ekorren som klänger på väggen utanför mitt sovrum möter min blick blir den uppskrämd och hoppar ner från taket och jag får dåligt samvete för mitt burdusa sätt att sticka ut huvudet genom fönstret. Ibland kan man komma för nära. Om djuren är intresserade av oss är det av skäl som vaksamhet och hunger och för att undvika oss. Den intresserade människan har ett ansvar att inte gå för nära, att inte passera gränsen.

Olle Holmlövs essäbok Djuröga (Carlssons) är en bok om just detta samspel, om hur vi ser på djur och hur djur ser på oss. Det är en samling texter från författarens utsiktsplats i Värmland med utflykter till Stockholms skärgård men också till andra naturskildrare som Bruno Liljefors, Björn von Rosen, Sven Rosendahl, Sven Barthel och Göran Bergengren. Kärnan i hans eget seende är en mild nyfikenhet, ett dröjande och icke-aggressivt sätt att följa djuren i spåren. Hans erfarenhet bygger på decennier av seende från samma utkikspunkter, ett samlande av många intryck som tillsammans blir till en bild av två lekande älgkalvar, lokattens promenad genom gläntan, huggormar som sover tillsammans på en solig plats eller korpar som följer jägarna i spåren. Just när det gäller korpen kommer han också nära något som kan tolkas som en aktivitet i motsatt riktning, en vilja hos korpen att visa jägarna vägen till villebrådet. Odens gamla spanarfågel sägs ju agera spanare också åt vargen i ett samspel där korpen senare får äta det vargen lämnar kvar; kanske, funderar författaren, försöker den också visa den mänskliga jägaren vägen till bytet?

ANNONS

Skatorna har koll

Men naturligtvis vet vi ingenting om hur djuren ser på oss, hur de verkligen ser på oss. Är det bara med avvaktan och rädsla eller finns där också nyfikenhet? Studerar djuren oss? Grävlingen som sitter under fågelbordet och mumsar skyndar sig iväg när jag går ut på trappan men är snart tillbaka igen, för han vet att jag inte är farlig. Och jag tror inte rågeten skulle komma med sina kid och låta dem äta krusbär och sova middag i trädgården om jag ägde en bössa. Skatorna har huset under hårdbevakning och vet alltid när det är matdags.

Olle Holmlövs fina bok får mig att tänka efter, att själv se mer och mer. Han skriver om hur varg och korpar efter en måltid inte bara vilar tillsammans utan också leker med varandra, om en råget som förväxlar hans rödbruna hund med en räv och istället för att fly stampar ilsket åt den och om spåren efter utterns lekfulla kana med svansen som styråra nedför en frusen fors. Det kännetecknande för hans bok är iakttagandet av beteenden, försök att tolka och begripa. Och han ingår också i ett sammanhang där sådana iakttagelser görs och värderas. Om byn där han bor skriver han: ”Vi deltar i ett året runt pågående samtal om djur och natur.”

ANNONS

En märklig stund

Tysta och gömda bland buskarna tittar vi på de vilda djuren, vi ser dem. Sedda blir vi oftast utan att veta om det, för när vi kommer nära nog för att se har djuret sedan länge sett oss och försvunnit. Dess främsta skäl att se oss är att fly från oss. Att möta ett vilt djur öga mot öga är en sällsynt ynnest. En tornseglare som ramlat ned i min stupränna och som mycket medtagen räddades ur den ville inte släppa taget om min handske, den satt kvar i handen under fem, tio minuter och tittade på mig med sin vackra djupt liggande tornseglarögon innan den piggnade till och flög iväg. Det var en märklig stund.

Men i samvaron över artgränserna är livet fullt av stunder. När huskatten på långt håll ser mig återvända från promenaden och av fri vilja kommer för att möta mig på ängen är också det en ynnest. Det behövs inte mer än så.

ANNONS