Materialangivelserna vid Astrid Svangrens verk i Konsthallen på Bohusläns museum är mycket noggranna. Akryl och akvarell på akrylglas. Sidenchiffong, tråd, japanskt sidenpapper. Tejp, tyg, färgpennor på mdf. Resårband, knappnålar, cellofan. Rosa bubbelplast, lackfärg på trä. Lackfärg på trä skulle också kunna översättas: lilafärgat bord.
Det är ett måleriskt färgtänkande, men som spiller över i många olika material och stiger ut i rummet. Men det mesta håller sig ändå till väggarna. Textila och taktila material ligger pressade mellan – eller har draperats över – upprättstående skivor av fläckvis bemålat akrylglas.
Verken är en fest för ögat, men knyter samtidigt an till andra kroppsliga förnimmelser och erfarenheter. Något ursprungligen icke-visuellt som blir till bild. Med en särskild ambivalens dessutom, i en glidning mellan obehag och lust. Titlarna är så långa att de verkar göra anspråk på att läsas som texter i egen rätt, i ett slags sen-Jäderlundsk tradition, dikter som benar ut vad det handlar om, om de inte bildar självständiga parallella associationsspår: skaka ruska / repetera repetition / kropp som lejonröd / ryggrad av glas / smack / tugga ris / han och jag … coco chanel / havslila / transparent svart …
Astrid Svangren, som är född 1972 i Göteborg men nu verksam i Köpenhamn, har flera gånger på senare år ställt ut i stora sammanhang, såväl på Bonniers konsthall som Moderna museet i Malmö. Alldeles nyligen deltog hon på Modernautställningen i Stockholm (tänker man sig hennes arbeten som ett slags rumsliga improvisationer så blir man tagen ur den villfarelsen när man ser hur exakt Modernaverken här har rekonstruerats).
På Nordiska akvarellmuseet ställde hon ut 2007 – men borta är nu det tidigare myllret av stiliserat tecknade eller målade figurer. Betyder det att hon blivit mer abstrakt? Jag tycker inte det. Kanske just för att verken har ömsat av sig avbildningen av – eller tecknet för – kroppen, så upplever jag dem som kroppsligare än någonsin. Och starkare.
