Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Astrid Rosenfeld | Adams arv

Adams arv är en erinran om Förintelsen på tre eller fyra generationers avstånd. Gripande och tragikomiskt, skriver Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Astrid Rosenfeld

Adams arv

Översättning: Jörn Lindskog

Thorén och Lindskog

Den börjar som en absurd pikaresk, men slutar som ett sorgekväde, Astrid Rosenfelds debutroman Adams arv. Inledningen beskriver jagberättaren Eddys barndom i Västtyskland under efterkrigstiden, en flackande tillvaro präglad av en dominant mormor och en viljelös, trohjärtad mor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Familjen är judar som överlevt Förintelsen och återvänt till Berlin.

På sin bildningsväg möter Eddy bland andra en skäggig pianolärarinna, en överviktig morfinmissbrukande brodös och en skojare som ser ut som och låter som Elvis. Förbindelselänken till del två är Eddys morfars bror, Adam. Han utpekas som familjehistoriens svarta får. Författaren inför en subtil symbolisk koppling; djurfigurer i form av tygdockor. Populära designerobjekt i Eddys hipstervärld, en källa till tröst i Adams kristallnattsvärld.

I Adams historia är familjen Cohen också ett matriarkat där männen är svaga och kvinnorna dominanta. Som sekulära tyskjudar vägrar de i det längsta att se innebörden av nazisternas raslära, men när det blir tal om flykt finns det resurser och kontakter. Adam har dock förälskat sig i en polskjudisk flicka, och när hon deporteras österut väljer han en livsfarlig väg för att rädda henne. Under falsk arisk identitet tar han tjänst hos Polens bödel Hans Frank som trädgårdsmästare och hamnar till sist i Warszawas getto.

Rosenfelds roman handlar inte bara om en av miljontals förintelsetragedier, utan också om förskingringen av judiskt kulturarv. Excentricitet och förvillelser, håglöshet och drömmerier, allt är förknippat med katastrofen.

Adams arv är gripande, tragikomisk och skickligt intrigvävd. Den är en klassisk förintelseskildring men kanske också något nytt: en erinran om folkmordet inte på en eller två generationers avstånd, utan på tre eller fyra. Skuggorna är inte desto mindre fortfarande långa.