Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Arne Isacsson, Utan titel (Landskap), 1994. 

Arne Isacssons exakta landskap

Självbehärskningen kom att bli hans signum, men Sara Arvidsson har inget emot att upptäcka att han ibland också släppte på kontrollen. Nu hyllas Arne Isacsson med en minnesutställning på Akvarellmuseet i Skärhamn.

Konst

Konst
Arne Isacsson
Nordiska akvarellmuseet
Utställningen pågår 7 maj - 3 september.

Arne Isacsson gick bort 2010 och hade varit 100 år i år om han fortfarande hade levat. Han var en pionjär inom akvarellkonsten och har gjort mycket för dess erkännande. Därtill var Isacsson en uppskattad föreläsare och pedagog. 1944, när han endast var 27 år gammal, grundande han Gerlesborgsskolan, där han kom att verka som ledare och lärare i drygt 50 år. Han var dessutom en av initiativtagarna till Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn, som öppnade 2000.  

Minnesutställning

Nu visas en minnesutställning till hans ära på museet som han initierade. I ett katalogförord av Lars Lerin – som en gång i tiden var elev till Isacsson – beskrivs den äldre konstnären med skräckblandad vördnad. Han framstår som en person man helst inte ville hamna i bråk med: benhård och stringent i sina omdömen men också oändligt hängiven sina studenter och konsten. 

Även om Isacsson målade en del i olja, är det enbart hans akvarellbaserade verk som presenteras denna gång. Vattenfärgens sinnliga premisser var viktiga: när han skildrade exempelvis en klippa, skulle betraktaren nästan kunna känna dess skrovliga kanter mot handflatan. Akvarellens egensinniga beteende på papperet – ett vågspel mellan slump och kontroll – bemästrade han med bravur. Han var en mycket tekniskt skicklig målare. 

Lerin beklagar sig lite över Isacssons exakthet samtidigt som han är noga med att framhålla sin beundran för Isacsson: han överdrev aldrig och var inte heller publikfriande på något sätt. Den knivskarpa precisionen lyser klart i denna utställning och Isacsson drogs många gånger till de karga och något ogästvänliga landskapen framför de lummiga och mjuka. Hans konst är repetitiv och på håll kan man kanske få för sig att han återvände till exakt samma plats, flera gånger om. Men det är en chimär, för i varje verk ryms avvikelser som särskiljer det från de övriga målningarna.

En egen metod

Västkustens steniga stränder var favoritmotiv men här syns även många målningar föreställande utländsk natur, som de dramatiska skildringarna av isländska landskap eller den transsibiriska järnvägen. Utställningen inleds med akvareller från varierande tidsåldrar, de äldsta är från 60-talets mitt. Det är inte svårt att hänföras av konstnärens virtuosa skicklighet fast stundom längtar jag efter att se ett misstag, någon typ av bristning. 

Isacsson utvecklade en egen metod som kallas för akvarellmonotypi. Han dränkte ett tunt papper med vattenfärg, och pressade därefter ett annat papper ovanpå. Därigenom uppstod intressanta avtryck, vilka Isacsson kom att använda i sin helhet eller riva sönder för att foga in i kollage. Dessa verk skildrar likaså kustremsor och klippor men har en ruffigare textur, som om de legat framme i regn och blåsväder under flera nätter. Ibland påminner de om söndermultnande höstlöv.   

I monotypierna – som upptar en stor del av utställningen – når Isacssons konst en topp. De har en också en betydligt nervigare känsla än de traditionella akvarellerna. Det är fint att se honom släppa lite på kontrollen, även om det förvisso är just självbehärskningen som har kommit att bli hans signum. 

Mest läst