Konstantin Grcics Panorama är det bästa som visats på Statens centrum för arkitektur och design.
Någonsin.
Vilket tyvärr inte säger så mycket om utställningens kvalitet. Arkitektur- och designcentrum har bara existerat i knappt två år och innan dess hette man Statens centrum för hur man reducerar ett av livets stora glädjeämnen till absolut ingenting – ”Arkitekturmuseet” i folkmun – och använde sina ljusa lokaler till att betona att arkitektur och design, äsch, det är väl inget märkvärdigt. Med följd att ingenting märkvärdigt ställdes ut.
Utställningen om Grcic är den första omfattande retrospektiven sedan februari 2010. Då lyfte man fram Greta Magnusson-Grossman, en bortglömd arkitekt och formgivare som främst utmärkte sig genom sitt mod att trotsa det tidiga 1900-talets könsnormer. En tveksam utgångspunkt för en objektbaserad utställning, kan tyckas, men det är så resonemangen gått i Skeppsholmskorridorerna: konstnärlig kvalitet har varit sekundär, viktigare har varit socialt patos, att utställningarna varit politiska. Något som illustrerades tydligt med den cykelutställning som föregick Grcic, en närmast fanatisk kampanj för ökat cyklande där ringa plats gavs åt nyanser.
Ur det perspektivet är Panorama en befrielse. En enda formgivare, ett enda formspråk, ett noggrant urval produkter. Münchenbaserade Grcic är industridesigner, gick ut Royal College of Art i London 1990, och spänner från kulspetspennor och bestick via belysning och möbler till interiörer och här visas hela det spektakulära spektrumet. Utan att någon någonsin säger till dig vad du ska tycka. Några politiska ambitioner har han inte, bara en vilja att förklara sitt sätt att arbeta.
Det lyckas han utmärkt med.
För det mesta.
Utställningen är indelad i två sektioner. Den första är mer scenografisk, expressiv och dramatisk, som för att uppvisa Grcics tämligen oprövade talang för inredningsarkitektur. Den andra är mer konventionell, vitrinskåp med objekt på logisk rad. En dualitet som väl fångar hans person och formfilosofi. ”En tysk indian, en befjädrad german”, som Olle Ljungström skulle ha sjungit.
Inom den första delen ryms tre separata avdelningar. De rubriceras ”hem”, ”arbete” och ”offentligt”, men är knappast miljöer vi känner igen. Snarare framstår de som framtidsscenarier, minimalistiska och kalla och oförsonligt precisa i sitt utförande. ”Jag är inte säker på att jag skulle vilja leva så där”, medgav Grcic på pressvisningen och refererade till den första avdelningen du möter, en lägenhet utförd i enklaste spånskiva, uppställd som vore den hämtad ur Ikeakatalogen. Den konstnärliga idén är oklar – kanske önskar han utforska begreppet ”bekvämlighet”, hur reducerat kan uttrycket göras innan det blir ogästvänligt? – medan den kommersiella ambitionen är desto tydligare: oavsett vad du letar efter för inredningspryl – who you gonna call? – Konstantin Grcic!
Bäst är rumslighet nummer två. ”Arbetsrummet”. Det är dunkelt som en grotta. Som skyddsrummet Pionen under Vitabergsparken på Södermalm, närmare bestämt; Grcic har inspirerats av den kontorsinredning som där utvunnits och det är lätt att förstå varför, hans ikoniska Chair_One pryder konferensrummet och sällan har den kommit mer till sin rätt. Om det är den här typen av suggererande James Bond-miljöer Grcic har för ögonen när han ritar är det inte konstigt att möblerna ibland blir en smula måttlösa, på gränsen till bisarra. De har uttryckskraft nog att ta över ett helt rum. Chair_One är ett mästerverk, men inte var som helst.
I grottan ger han oss inblick i sin arbetsprocess. På ett kliniskt belyst ”operationsbord” i plåt kläs möblerna av, plockas isär, prototyperna ställs mot slutprodukterna. En plattskärm visar bilder från studion, olika fabriker, frihandsskisser, CAD-modeller, 3D-renderingar, ofta med Grcic på alla fyra i samtal med medarbetare eller hantverkare. Han är såklart stjärnan – presskåren stannar liksom upp när han skrider in, håret bakåtstruket, svartklädd, sylflik, som en karaktär ur en tysk expressionistfilm – men designprocessen är för honom ett lagarbete, han är en driven pedagog, många är de framstående formgivare som skolats i studion: Clemens Weisshaar, Stefan Diez, Jonathan Olivares, Nitzan Cohen… Se där, en intressant utställningsidé, mästaren och hans lärlingar.
Runt operationsbordet, på en svart gummimatta, står flera kontorsstolar på hjul. Sitsen kan roteras, är höj- och sänkbar – även besökare med ryggskott kan komma nära de utställda objekten, beundra detaljerna. Därtill bidrar stolen starkt till förståelsen av hans storhet. Uppe på podiet står den första fullskalemodellen och medan slutprodukten har stativ i kromat stål och sits i polyuretan är originalet byggt i trä, av ohyvlade plankor och spik. Det är som om Bonderøven hamrat. Ett rationellt förhållningssätt som utmärker även hans mest futuristiska skapelser.
Någon hightech-designer är han inte.
Tillsammans med vitrinskåpen i sektion två – där han öppet redovisar sina inspirationskällor – representerar grottan mest det Statens centrum för arkitektur och design bör eftersträva i sitt fortsatta arbete. Utställningsscenografin må vara konstlad, ett överflödigt försök att placera objekten i ett sammanhang, men annars är kommunikationen rak och tydlig, lika logisk som trämodellen. Upphovsmannen själv presenteras i en filmad intervju i en inkilad svart låda, hans produkter redovisas i olika utvecklingsstadier i både två och tre dimensioner, fördjupande texter placerar honom i ett kulturhistoriskt sammanhang. Vad mer kan man begära?
Möjligen att Arkitektur- och designcentrum hade kurerat utställningen själva. Panorama är ett initiativ från schweiziska möbelföretaget Vitra, sedan 2011 en av Grcics producenter. Och även om utställningen aktar sig noga för att bli partisk framstår det bakvänt att en enskild tillverkare tillåts styra historieskrivningen, att ett statligt museum så okritiskt upplåter sina lokaler.
Förslag på nytt namn: Statens köpcentrum för arkitektur och design.
.
Ämnet
Münchenbaserade Konstantin Grcic är industridesigner, gick ut Royal College of Art i London 1990, och spänner från kulspetspennor och bestick via belysning och möbler till interiörer. Utställningen Panorama på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm visar hela hans spektakulära spektrum.
Skribenten
Mark Isitt är GP:s arkitekturkritiker. Rankades av tidningen Rum som landets mäktigaste arkitekturskribent 2013. Skrev senast om ombyggnationen av Gunnar Asplunds världsberömda rådhus till stadshus på Gustaf Adolfs torg.
