Arkan Asaad debuterade 2011 med uppmärksammade romanen Stjärnlösa nätter, som just nu spelas i dramatiserad version på Boulevardteatern i Stockholm och som också ska bli film: en skildring i litterär form av personliga erfarenheter av hederskultur och tvångsäktenskap.
DET OVANLIGA ÄR att skildringen utgår från en pojkes perspektiv, tonårige Amar, som under en semesterresa till familjens hemtrakter i irakiska Kurdistan utsätts för påtryckningar för att gifta sig med sin kusin. För att för en gångs skull kunna göra sin far stolt över honom ger Amar efter. Men han förlorar sig själv. Det är ingenting mindre än konfrontationen mellan en västerländsk individualitet och traditionssamhällets krav som Arkan Asaad skildrar i debuten.
I sin nya roman, Blod rödare än rött, återvänder Asaad till Kurdistan. Men nu är det föräldrarnas historia han berättar. Fadern, Casim, är en ung rebell i Saddam Husseins 1970-tal. Han revolterar mot läraren i skolan, kör motorcykel, dricker sprit och hamnar ständigt i våldsamma slagsmål. Modern, Jamila, gifts bort när hon bara är 13 år. När Saddams krig mot Iran bryter ut 1980 skickas Casim till fronten. Till slut förstår han att enda chansen att överleva är att desertera och fly till Sverige med sin lilla familj.
Så långt är skildringen en normal historia om politiskt förtryck och migration. Vad som skiljer Asaads bok från andra berättelser om emigrantöden i Mellanöstern är våldet. Att Saddams knektar, bödlar och hemliga poliser utövar våld är ingenting överraskande, även om jag sällan har läst så vidriga våldtäkts- och tortyrscener som när Casims släktingar hamnar i fängelse efter hans desertering.
MEN VÅLDET GENOMSYRAR huvudpersonerna från början till slut. Moder misshandlar svärdotter, son misshandlar lärare och fru, frun misshandlar nyfött spädbarn. Boken skildrar en brutalitet så fasansfull att den bitvis blir outhärdlig att läsa.
