Annie Dillard | Att lära en sten tala

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den amerikanska författaren Annie Dillard slog igenom för drygt fyrtio år sedan med prisbelönta Pilgrim at Tinker Creek, vilken 1978 utkom på svenska med titeln Livet vid ån. Boken etablerade Dillard som naturfilosofiskt hågad berättare och hennes intensiva närvaro – snarare än häpet betraktande – av landskapen hon genomströvade, gjorde att många kom att uppfatta Dillard som något av en modern efterföljare till patriarken bland amerikanska naturskildrare, Henry David Thoreau.

Likheten dem emellan handlar bland annat om det konkreta förhållandet till naturen, vilken alltid tas för given och som därmed självklart ingår i estetiska, moraliska och praktiska resonemang.

Hos den briljante Thoreau finns tanken att naturen innerst vill oss väl och att civilisationens baksidor väsentligen beror på att vi vänt oss ifrån den. Naiv är han emellertid inte och snarare än att ytligt tillskriva naturen godhet, understryker han våra – som han menar alltför outnyttjade – förmågor att förnimma hur vi ingår i större sammanhang, vilka öppnar sig för den som inte bara låter naturen passera förbi, utan verkligen ser den.

ANNONS

Annie Dillard följer inte Thoreau in i dennes inomvärldsliga mystik och snarare än skimrande skönhet och slående sammanhang fastnar hon för det råa, för ögonblicken när livet rinner ut; bönsyrsans mördande bett mitt i parningsakten och grodans slocknande ögon i rovdjurets grepp när innanmätet sugs ut bakifrån – och all den, tillsynes, närvarande ondskan i naturen.

Hon ser bägge aspekterna, gott och ont, och hennes nedtecknade bild blir till en dubbelexponering där godheten och ondskan ligger på varandra utan att för den skull någonsin förenas.

Den enda möjligheten till försoning, tycks Dillard mena, är att föreställa sig att allt på något sätt ingår i en guds plan. Fast hur den skulle se ut får vi aldrig veta, trots att Dillard på välkänt new age-manér frikostigt strösslar med referenser till allehanda helighet i såväl väst som öst. Denna otydlighet, eller snarare osäkerhet, skapade tidigt förutsättningar för en frodig undervegetation av främst amerikanska litteratur- och religionsforskare som i avhandlingar, uppsatser och allehanda utläggningar försökte förklara vad Annie Dillard egentligen ville ha sagt.

Några år efter framgången med Livet vid ån utkom Dillard, 1982, med sin hittills enda novellsamling, Teaching a Stone to Talk. Jag läste den då och vill minnas att poängen föreföll mig undanglidande, trots hennes tilltalande förmåga att få språket att artikulera alla intensiva upplevelser av det ständigt pågående livet runtomkring. Ett undantag var en kort novell om en vessla som i sitt öppna sinne, novellens alltså, vände perspektiven på ett fängslande och originellt vis.

ANNONS

Den, måste man väl säga, överraskande nyutgåvan av boken heter Att lära en sten tala och är översatt av Olle Thörnvall och försett med ett entusiastiskt efterord av Jonas Ellerström.

När jag nu återigen läser boken kan jag konstatera att jag i alla fall är någorlunda överens med mina egna minnen av den. Det råder ingen tvekan om att Dillard kan hantverket och även om kortnovellen om vesslan, Att leva som vesslor, är en riktig ädelsten med sin överraskande tematik och skarpa sinnesnärvaro, känns flera av de fjorton övriga novellerna betydligt mindre angelägna. Texten om hennes första möte med jultomten förefaller närmast, för att nu bara ta ett exempel, som hämtad från någon terapeutiskt inriktad skrivarkurs.

Att lära en sten tala är kanske inte den första boken av Annie Dillard att sätta i händerna på den som vill lära känna hennes författarskap, därtill är den väl spretig. Det hindrar emellertid inte att boken har uppenbara förtjänster och samtidigt är ett fint exempel på ett reflekterande förhållningssätt till naturen som är ytterst sällsynt i samtidens litteratur, inte minst den svenska.

ANNONS

Den amerikanska författaren Annie Dillard är intensivt närvarande i sina naturskildringar. Torgny Nordin har läst nyutgåvan av novellsamlingen Att lära en sten tala.

Torgny Nordin är kritiker och författare och medverkar regelbundet på GP Kultur. Skrev senast en krönika om gyllensparven.

ANNONS