Annica Carlsson Bergdahl och Jerker Andersson har varit drivande i projektet Hembygd – någonstans i Sverige. Med utgångspunkt i att låta unga människor få sina röster hörda, bli lyssnade på och vara delaktiga i samhället har de rest runt i landet och tagit del av ungdomars berättelse om sin ort. 116 personer mellan 15 och 23 år har fått visa sina favoritställen och berätta om platserna. Utöver det har 750 gymnasieelever fått skriva om sin hembygd, om grannar, om en fredagskväll, fördomar, Sverige och hur det skulle kännas att tvingas fly ifrån landet. 36 unga har även fått fotografera sin egen hemort.
Det är ett ambitiöst projekt som bland annat mynnat ut i en vandringsutställning och i den nyligen utkomna boken med samma namn. Det är också ett projekt som väldigt lätt hade kunnat bli tillrättalagt, tunt och intetsägande. Problemet med ambitioner om att ”lyssna till ungdomar” är att samma sak ofta sägs. Unga vill ha mer inflytande, fler lokaler och tycker att det är dåligt med fördomar. Alla tycker att det är viktigt att ungdomar kommer till tals och applåderar initiativet och sedan blir det tyst igen. De unga behandlas som en homogen grupp av liknande intressen, erfarenheter och framtidsdrömmar.
Tack och lov väljer Carlsson Bergdahl och Andersson inte den lätta vägen. I boken gestaltas tydliga skillnader i klass och helt skilda förutsättningar och framtidsplaner. Här ryms både ungdomen som tycker att Sverige tar emot för många invandrare och flertalet unga som själva flytt från ett annat land och kommit hit. Arjeplogsungdomarna konstaterar att de är uppvuxna med synen på stockholmare som fjollor, medan den unge mannen i Hammarby Sjöstad jämför sin tillvaro här med åren då han var stipendiat i USA.
Det är befriande att de inte försökt försköna eller lägga saker tillrätta. Med de ungas uppriktiga röster formas en brokig, bråkig och komplex bild av Sverige i dag. Det börjar redan i frågan ”vad är hembygd för dig?”. Fler än jag visar sig associera ordet till rödmålade stugor, landsbygd, föreningsliv och allmoge. Det är naturligtvis inte längre korrekt. Om hembygd är den plats där vi känner oss hemma innebär det att hembygd i Sverige i dag är allt från miljonprogramstorg och storstadspuls till en längtan hem till Kurdistan. Allt detta gestaltas väl i foto och text från såväl fjäll och skateparker som förortscentrum.
Samma behövliga brokighet uppvisas i övriga texter. Hembygden är en trygg plats med släkten eller en ständig längtan tillbaka, men också en ”GHB-håla” eller ”stället Gud glömde och Satan inte ville ha”. Grannarna är excentriska gubbar, snälla damer, förljugen medelklass, alkoholiserade föräldrar, sura tanter och misshandlade barn. Fredagarna innebär rollspel, fester, familjemiddag, lyssna på techno i epa-traktorn eller ligga på sin bästis säng och prata bort flera timmar.
Tillsammans utgör texterna hundratals välskrivna tonårsskildringar som skildrar den där särskilda tiden av rastlöshet och väntan på att livet ska börja och samtidigt en känsla av att livet sker exakt här och nu.
Som starkast blir det i frågeställningen ”om du tvingas fly från Sverige?”. Många av svaren vittnar om rädsla och om vikten av att hålla fast vid traditioner och träffa andra svenskar i landet som man flytt till. Det blir en viktig påminnelse om hur många i Sverige lever i dag.
Under läsningen tänker jag på den samtida mytbilden om den politiskt korrekta eliten och folket. ”Folket” har beskrivits av Göran Hägglund som människor som främst intresserar sig för sitt vardagsliv och vill sköta sig själva, i högerextrema ordalag heter det att ”folket” har fått nog av invandring och nyligen skrev Aftonbladets kolumnist Fredrik Virtanen en krönika (2/9) om det marginaliserade ”folket” som aldrig bjuds in till PK-elitens storstadsvärme och därför näthatar eftersom det är deras enda sätt att göra sig hörda. Det är enkla, förnedrande och klassföraktande generaliseringar om den största delen av det här landets befolkning som upprepas gång på gång i den offentliga debatten. Påståenden av den här typen är också enkla att göra eftersom skildringar av andra liv än medelklassens i Stockholm är så få. Mytbildningen livnär sig på att inga andra bilder av verkligheten ges.
Hembygd är på så sätt inte bara en kraftfull samling röster av unga människor i Sverige i dag. Den utgör också hundratals brokiga motbilder till förenklade påståenden om landets befolkning. Ett land av engagemang, stolthet, ilska, oro inför samhällsutvecklingen, fördomar, ambitioner med hembygder som ligger i Luleå, Fisksätra, Kungsbacka och Kurdistan.
Annica Carlsson Bergdahls och Jerker Anderssons bok Hembygd - någonstans i Sverige. Som också är en utställning på Arbetets museum i Norrköping.
Elin Grelsson Almestad är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP.
