Att under skolans brännbollsmatcher göra frivarv på frivarv per permobil är en konst. Särskilt när man gör det tillsammans med sin bästis. När Danne, i bilderboken Tillsammans med Vilma och Loppan, får ta Loppans plats som Vilmas brännbollspartner funkar det inte alls. Han kan varken hoppa på i farten eller låta bli att dämpa hastigheten genom att släpa ena foten i marken.
I Mikael Sjömillas bilder knycklas hela Vilmas ansikte ihop. Det blir ingen ordning alls på det tänkta frivarvet; permobilen nästan välter och Vilma och Danne blir brända och får ställa sig sist i kön.
Egentligen handlar det om kompisgrums; medan Vilma varit sjuk har bästisen Loppan börjat leka med den bestämmiga hästtjejen Malla. Och när klasskampen i brännboll ska avgöras är inget som det ska mellan Vilma och Loppan. Vilma orkar inte ens se på när hennes bästis kommer skrattande, arm i arm med Malla.
Inte förrän klassen är på väg att förlora och klasskompisarna ropar till Loppan: ”Spela tillsammans med Vilma! … Så som ni brukar göra!”, vänder det och de båda tjejerna ”kör så det ryker”.
Det hör inte till vanligheterna med bilderbokskaraktärer i rullstol. Inte är det särskilt vanligt heller att den där tredje tjejen i en smärtsam kompistriangel i upplösningen får uppskattning för sin envishet och tendens att alltid vilja bestämma. Men i Anneli Khayatis Tillsammans med Vilma och Loppan blir det just så. Allt är inte svart eller vitt, alla är olika på olika sätt och var och en har sina styrkor och svagheter. Ibland kraschar dessa ihop, ibland är de berikande.
Förlaget Olika, som specialiserat sig på genusmärkta barn- och ungdomsböcker och med dessa vill skildra samtiden i all dess mångfald, har i höst gett ut tre böcker om kompisarna Vilma och Loppan. Att Vilma sitter i rullstol är inget som i sig problematiseras, utan Anneli Khayatis syfte är tvärtom att låta rullstolen (permobilen) bara vara en självklar del av historierna om dessa två flickor i 9-10-årsåldern, som – förstås – har att utstå samma sociala utmaningar som de flesta barn i denna ålder: gemenskap kontra känslan av att hamna utanför, skrämmande vuxna, pirrande förälskelser och den rodnande skammen när kompisen ropar ut över hela klassrummet att ”Vilma är kär”.
Böckerna om Vilma och Loppan navigerar medvetet runt de vanliga normativa fallgroparna och utmanar också vissa av barnlitteraturens enklaste lösningar. På så vis blir de till lågmälda, värdefulla bruksböcker. Och ännu bättre kunde det ha blivit om författaren hoppat över varje boks sista förnumstiga sammanfattningar: ”Kärlek/Modig/Tillsammans är ett bra ord. Det kan bli vårt favoritord!”. Där blir hon övertydlig på ett alldeles onödigt sätt. Poängen görs så bra av historierna i sig.
