Litterär översättning handlar om att överflytta litteratur från ett språk till ett annat, men i själva tanken om översättning, överflyttning finns också förgreningar i biografi, historia, tid och tolkning - något som poeter gärna fångar upp. Paul Celan talade exempelvis om Fergendienst, det vill säga färjetrafik. En färd över vatten. Över vilka floder?
Celan var flitig översättare från åtta språk till tyska, men menade samtidigt att en poet bara kan skriva på ett språk – sitt modersmål, die Muttersprache. Hans floder var både geografiska och mytiska. Floder i de östra dödsfälten som Djnestr och Bug, floden Styx som skilde levande från döda hos grekerna.
Kanadensiska Anne Carson är en antikforskare och författare som zick-zackar mellan nutid och grekisk urtid, i skönlitterära böcker som Röd självbiografi och Röd doc>. I Det oförlorades ekonomi förvandlas det förhållandet till en minutiös uppmärksamhet. Vi möter hennes djupa beläsenhet i ett lyckosamt arbete med två poeter – Simonides från Keos och Paul Celan, en urgrek och en modern tyskspråkig.
Läsa Simonides med Celan? Först tyckte jag sammanställningen var forcerad som ett litterärt infall, men hennes essäbok växer sig snart tät och tankfull, den är idérik med en fin spekulativ lyftning – som när Marx tankar om varan och varuformen introduceras.
Vad är dikten för en vara? Vad är det oförlorades ekonomi? Det är poesins mervärde – ord myntas och förslösas men som nedskriven text består den, fast på okända vägar, som omvandlar förslösande död till levande förräntning.
Det är särskilt tydligt hos Simonides som gjorde gravskriften till en marknadsvara. Den kunde säljas och köpas (den samtida Pindaros lär ha begärt 10 000 drachmer för dikt, en daglönare fick en drachmer), men med Carsons blick handlar det även om själva gravskriftens språkliga ekonomi, vilket hon visar med filologisk finess.
En viss Spinther (namnet betyder gnista!) får en gravdikt om sju ord som under ett kort ögonblick skapar en semantisk gnista ”som genererar två liv ur en död och två män ur ett namn”. Det är en elegant läsning.
Hos Celan är denna översättning mellan liv och död en fråga om Förintelsen i Rumänien som han överlevde medan föräldrarna och 400 000 andra dödades. Carson tar upp en rad i dag väl kommenterade dikter och gör många fina iakttagelser, men betonar inte tillräckligt ett väsentligt ”biografiskt” drag – det gäller moderslinjen i hans poesi.
Carson nämner skuldkänslan hos den överlevande, men moderförlusten finns även hos Celan som själva övergången mellan liv/död, oftast på en krypterad nivå. Så konfronteras diktens mervärde med skulden som förutsättning.
Samtidigt blir ”översättningen” hos Celan till färden över en flod och en möjlig väg tillbaka för de överlevande. Liv/död, död/liv blir till grundpulsen som gör att dikten ”översätts” när den färdas genom tiden – också mot en kommande men alltid oviss framtid.
Anne Carson skriver så lätt och samtidigt tätt att man ibland får stanna upp i reflektionen, men hon lämnar också mycket åter genom sin vaksamma essästil. Detta är en av de bästa essäböckerna jag läst på senare tid. Boken är skönt genomförd i översättningen av Niklas Haga och Rebecka Kärde. Noterna visar den eftertryckliga omsorgen.
