Går det verkligen att skriva om en annans liv på riktigt? Frågan ställs i den norska författaren Anne B Ragdes senaste roman Jag har ett täcke i tusen färger och det är hennes danska mamma Birte som undrar. På riktigt eller inte? Det kan jag inte svara på, men i Ragdes bok är bilderna av denna mamma, som dog i lymfcancer 2012, levande och färgstarka. För säkerhets skull kallas också boken för roman och inte memoar eller självbiografi, vilket ger Ragde friheten att själv bestämma vad som kommer ”det riktiga” närmast.
Anne B Ragde, i Norge framgångsrik författare till rader av romaner, novellsamlingar, barnböcker, poesi och deckare, är i Sverige mest känd för Berlinerpopplarna-trilogin, också filmad och visad i SVT. Hon har flyt i språket, ledigt översatt till svenska av Margareta Järnebrand.
Sinnet för vardagens detaljer sviker henne inte. Det finns också ett slags drastisk humor, även när hon skriver om det som är svårt, en humor som säkert också är mammans. Men det är svårt att skriva om modern, om familjerelationer, om vad som gjorde ont, utan att därmed såra, säger hon, där hon sitter vid den döende mammans sjuksäng och berättar om projektet. Varför då, undrar mamman, trakterad av att få en huvudroll i sin berömda dotters bok.
– Därför att du var rätt galen, ingen vanlig mamma precis.
Nej, ovanlig var hon, frihetslängtande, fylld av energi och uppfinningsrikedom när det handlade om att bemästra ett liv som ensamstående mamma till två döttrar. Ont om pengar, men alltid mat på bordet och renskrubbat i hemmet. Sparsam med ömhetsbetygelser, men alltid redo att läsa högt och sätta böcker i händerna på Anne. Det är ett kärleksfullt kvinnoporträtt som dottern skriver fram.
Så går Jag har ett täcke i tusen färger fram och tillbaka i tiden – till mammans sista dagar, fast i en sjukvård, präglad av underbemanning och missvård. Anne B Ragde är skoningslös i sin kritik.
