Anna Wester: Vårt stela minglande

ANNONS
|

För ett par veckor sedan kom jag hem från en resa i Östafrika. Av alla kulturkrockar jag var med om måste jag säga att det faktiskt var deras fester och den tillhörande musiken som satte djupast spår i mig: Jag har aldrig dansat så hjärtligt och innerligt i hela mitt liv som jag gjorde där. Jag har tänkt mycket de senaste dagarna på min vistelse där borta. Kontrasten branschfest på filmfestival mot strandfest i Kenya, är så total. Vårt otroligt medvetna minglande och coola klubbande blir med ens så påtagligt när man får distans till det. Än mer tydligt blir det nu under filmfestivaldagarna.

ANNONS

Helt plötsligt ser jag mig själv, alla andra och vår svenska stelhet. Den breder ut sig under lysrören på parkettgolvet med snittar. I Östafrika finns det inga snittar, tänker jag och äter ytterligare en kubformad brödbit toppad med en räka.

Det är synd, kan jag tycka, att vår klubbkultur här till stor del handlar om att synas på rätt ställe, snacka med rätt personer och fastna på de rätta bilderna. Vårt beteende framstår som en smula, vad ska jag säga, larvigt, i kontrast till byfester i Uganda. Där dansar man, ingenting fungerar, men man dansar och ler och bryr sig inte om den man råkar vara med har ett creddigt jobb eller inte.

Jag minns när jag första gången gick in på en nattklubb. Jag var helt euforisk. I total extas. Lite samma känsla hade jag i Östafrika. Att festa med den lokala befolkningen ute på vischan i Uganda tog mig tillbaka till vad ett uteliv egentligen handlar om. Att ha fruktansvärt kul, och att dansa.

ANNONS