Jag var i Linköping i helgen, för att hälsa på två kompisar som pluggar på universitetet där. Efter en helg omgiven av heltidsstudenter, kan jag lätt konstatera att jag aldrig tidigare stött på en samling människor som uppvisar en sådan unison och hängiven kärlek till uteliv.
Varje klunk alkohol gjorde sig värd, inte bara av en skål, utan av en hel sång. Under varje middag var det minst sex olika framträdanden och tal. De var lyriska inför tanken på att de snart, allihop, tillsammans skulle bli berusade. Jag såg en vilja hos dem att försöka göra varje kväll absolut extraordinär.
När jag satt på tåget hem funderade jag över det här. Det slog mig att studenternas innerliga passion för fest måste grunda sig i en insikt: Dagarna då ingen kommer att döma dem för fyllans dumheter är räknade. Som om de hela tiden bär med sig ett bestämt slutdatum för ungdomen. Den dagen de examineras är det inte längre legitimt att stå på bordet och skåla, och det vet de om. Som följd av den här insikten skyndar de sig att leva ut sin ungdom. De skrattar lite högre, skålar lite oftare och prövar sina läppar mot så många de hinner med. De lever ut en kärlek till naivitet och ansvarslöshet, som jag aldrig någonsin ser på klubbar i Göteborg.
Jag kände mig lite illa till mods när jag åkte därifrån. Till skillnad från alla tusentals studenter, vet jag inte när min tid i nattlivet är över. Jag har inget bestämt slutdatum.
I jämförelse med dem har jag förlorat av min passion till natten, just för att jag inte vet när nätterna inte längre är till för mig.
