Ekvationen kvinna, klubbräv och gott anseende är en svår kombination att ro i land. Att däremot vara man, över 40 år och fortfarande aktiv, som arrangör eller besökare, på nattklubben är inga konstigheter. Att kunna åldras med värdighet i klubbsvängen är alltså ett privilegium för bara hälften av oss.
Det här mönstret gäller även artister. Se på våra största festivaler. Hultsfred bokade The Cure och The Stone Roses som huvudakter. Ett gäng gubbar som var gamla redan innan jag kunde gå. För att inte tala om Kraftwerk på Way out West.
Tanken på att Sveriges största festivaler skulle boka lika legendariska band med bara kvinnliga medlemmar är på många sätt orealistisk. Att artisterna dessutom skulle ha samma ålder och vara lika kommersiella som de här männen är näst intill omöjligt.
Visst finns det äldre kvinnor som fortfarande bokas till de största scenerna. Men jag är trött på att Patti Smith och Björk får döva en hel västvärlds dåliga samvete för att en övervägande andel av aktiva artister med legendstatus är män.
Björk och Patti omnämns i media som artister som, trots sin ålder, har sitt goda anseende kvar. Det visar att man som äldre kvinnlig artist måste vara inte bara lika begåvad och intellektuell, utan extraordinär. Det – och det här är viktigt – behöver man inte som man.
Kiss headlinar Sweden Rock 2013. Eldkvarn var en av huvudakterna, bland många andra trötta gubbar, på årets Siesta. Teddybears och Thåström stod högst upp på Popagandas affischer. Det säger allt. Svenska festivaler älskar trötta män.
