Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

sundberg_anna_1_1926705_1024 x 683 standard_2057654
Anna Sundberg.

Anna Sundberg | Älskade terrorist

Anna Sundberg bytte villaidyllen i Halmstad mot ett cementhus i Georgien. Där bland råttor, bönemattor och kalaschnikovs levde hon som djupt troende muslim. Allt för kärleken till en jihadist.

Sakprosa

Älskade terrorist

Norstedts

Det sägs att endast kärleken kan vinna över terrorismen. Men vad innebär det i praktiken? Kan man älska en terrorist? I Anna Sundbergs fall, en ung kvinna, uppväxt i Halmstad, i en kärleksfull familj, omgiven av goda vänner och ljusa framtidsmöjligheter var det möjligt. I hennes bok, Älskade terrorist, får vi nu ta del av hennes strapatsrika resa från ett normalt svenssonliv i Halmstad till ett cementhus utan el, fyllt av råttor, bönemattor och kalaschnikovs och ett utedass som heter Putin. Huset ligger i en liten by i Georgien, nedanför de grönskande Kaukasusbergen, där hennes man Said tränar med sina jihadistkollegor på dagarna. Hon vet aldrig om ljuden kommer från träningsskott, eller om de drabbats av ett verkligt överfall. Men Anna är lycklig. Hon har äntligen hittat en man som älskar och respekterar henne (den förre skaffade sig snabbt ytterligare en fru). Vid sidan har hon sina tre barn, för att inte nämna Allah.

Som troende salafist räcker det inte med att bära nikab och be fem gånger om dagen. Anna låter också varje liten gest impregneras av fruktan för Allah och männen i hennes omgivning. Hennes handlingar är också präglade av en stor ömsinthet, som hela tiden försöker finna det goda i det onda. Men hur reagerar hon när USA drabbas av det tragiska 11 september attentatet, arrangerad av ingen mindre än hennes mans överhuvud, Usama Bin Ladin?

Så här skriver hon: "Hjältarna har segrat, David slagit Goliat! Det känns overkligt och underbart spännande. Men inombords känner jag också sorg. Så många döda. Tusentals. Var det verkligen rättfärdigt? Och jag blir rädd, skräckslagen för Amerikas hämnd. Den kommer att bli fruktansvärd. Vad kommer allt detta få för konsekvenser för mig och barnen?"

Författaren bjuder också på en oerhört spännande skildring av den långa resan hem, ovissheten, rädslan, de sinande pengarna, sjukdomar, stundande födslar, husarrest i Damaskus, Samirs försvinnande, förhör, illaluktande fängelseceller, väntan och krocken med den förlorade lyxen - friheten i det svenska samhället, det välordnade och rena som till en början känns smutsigt.

Det är en skakande och stundtals surrealistisk skildring, skriven i en ömsom sagoboksskimrande, ömsom torr, förhörsprotokollsaktig stil, fylld av fakta, brev och kommentarer från medförfattaren Jesper Huor och sonen Anas.

Bokens styrka är Annas självanalytiska förmåga, den skoningslösa ärligheten, att hon träder ur den klassiska offerrollen och förklarar hur hon också som radikaliserad muslim rekryterade kvinnor och män till islam. I boken får vi också ta del av muslimers tillvaro i största allmänhet, som när en man berättar för Anna hur det känns att kallas cyckelställ av sina kollegor när han ber på arbetsplatsen.

Vändpunkten i Annas liv kommer mycket tack vare föräldrarnas stöd, tillspetsad av en liten transgression. Anna börjar titta på tv igen, vilket hon inte fått göra på flera år. Hon fastnar för Cityakuten, läkaren Mark Greene (ytterligare en manlig idol), och blir ytterst drabbad när denne dör i cancer, omgiven av sin familj, till låten Over the rainbow. Incidenten räcker förstås inte som förklaring, men den visar hur saker och ting kan vända av en slump.

När jag har slagit ihop boken tänker jag på historien som den muslimske filosofen och domaren Averroës berättade i 1200-talets Spanien. En man kommer fram till en domare för att ange en person som gjort honom illa. Domaren säger: ni har rätt. Den anklagade mannen dyker plötsligt upp i salen och berättar sin version av historien. Domaren svarar: ni har också rätt. En tredje person tar till orda och säger: men herr domare, ni kan inte ge båda rätt! Då svarar domaren: ni har också rätt. Vad är historiens sensmoral? Att alla har rätt till sin egen sanning? Att sanningen finns överallt? Eller att den är absolut? Endast få kan slå sig på bröstet med den?

I Anna Sundbergs fall är sanningssökandet än mer komplext. Vi stöter på en kompott av äventyrslystnad, dåligt självförtroende, ett uppriktigt intresse för islam följt av en till en början total kritiklöshet gentemot vissa antifeministiska aspekter, fascinationen för sköna, spirituella män som påstår sig vara mer intresserade av kvinnans själsliv och den inre skönheten än den yttre, viljan till transgression – önskan att komma så långt bort som möjligt från det svenska småstadslivets tristess, från lagar, rim och reson, för att inte nämna den största orsaken av dem alla: kärleken.

Det enda jag inte förstår är varför Anna inte försöker rädda Said från terrorismens käftar. När hon flera år senare återfinner honom i Frankrike, varför nöjer hon sig med att konfrontera honom på en rad punkter, varför ger hon upp? 2015 dödades Said, vid den tiden sedd som en av världens farligaste terrorister, av flygbomber i Syrien.

När jag skriver dessa ord håller Frankrikes intellektuella fortfarande på att debattera premiärministern Manuel Valls spektakulärt enfaldiga uttalande för några månader sen: att förklara jihadismen kan också innebära ett urskuldande av den. Jag kan bara hoppas att Anna Sundbergs bok kommer hamna i hans händer en vacker dag.

I en tid av spektakulära dokumentärer, hetsiga debatter och abstrakta teorier behöver vi mer än någonsin en känslig, inlevelsefull litteratur som kan röra vid jihadismens mörka hjärtan.

Mest läst