Det här skulle bli ett vanligt porträtt på en av Göteborgs mest älskade kvinnor. Aktuell med sin första bok. Men det blev det inte. I stället ett samtal om vem man blir när mammor dör. Om längtan, skuld och frihet. Kanske ska Anna Mannheimer bli vuxen nu. Och göra som mamma Carin alltid sa: ”Skriv om det, Fransiska!”
– Är din mamma nergrävd, Marie? Känns det skönt?
Anna Mannheimer drar efter andan och mumlar något om ”dum fråga” direkt efteråt fast hon vet att det är en bra fråga.
Ja, min mamma är nergrävd. Urnsatt. Det är Annas mamma också. I Osby i Skåne där Carin Mannheimer växte upp.
Vi ser på varandra och pustar. Ja, det är skönt. Om man nu kan kalla det så men hur ord uppfattas beror på hur de uttalas och Anna Mannheimer har den ovanliga begåvningen att få svart allvar att rinna som varmt, brynt smör.
Våra mammor dog i cancer med tre månaders mellanrum. Vi pratar urnor, morfin och vikten av att ha en bra tulpanvas.
Medan min mamma dog hemma av en utdragen cancersjukdom vältes Annas värld omkull. En vecka mellan Carin Mannheimers diagnos och död. Mitt i chocken fick hon dessutom veta att röntgenplåtarna från ett sjukhusbesök sex år tidigare hade visat cancer, men de bilderna hade slarvats bort. Lägg till ett enormt medieintresse med inslag av självmordsspekulationer eftersom ingen hade känt till cancern.
Anna Mannheimer skakar på sitt brunröda hår. Är inte arg längre. Jo, på en sak:
– Det är ju fan att vi inte fick en vecka på hospicet. Jag kan fortfarande bli rasande på att vi inte fick några dagar till. Lite tid att vänja oss.
Den som gått igenom den första dödensvärtan vet att man gråter och skrattar åt de mest besynnerliga saker. Som ordet ”varför?” i dödsannonser när väldigt gamla människor dör. Åt design och priser på urnor och kistor som ändå ska ner i jorden eller brännas. Åt alla konstiga omskrivningar för ordet ”död”.
Tomheten när man greppar telefonen för att berätta något trivialt om barnen som bara en mor- eller farförälder vill veta och sekunden senare inser att ingen kommer att svara.
Vi har båda två kvar våra mammors nummer i mobilen. I Annas kontaktlista ligger Carin Mannheimers nummer som ”Lady C”.
Varför har du kvar numret?
– Om jag raderar det så finns hon lite mindre. Jag vet ju att hon är borta men jag pratar med henne varje dag. Mitt i något annat kan jag säga ’Vad tycker du mamma? Kan du hjälpa mig nu?’
Hon är kluven:
– Jag tror inte på Gud eller en himmel. Men jag är nojig över att hennes krukväxter och äppelträdet i trädgården som jag har fått av henne ska dö. Blir jättenervös när de slokar, som om det är ett dåligt omen. Det är idiotiskt: vad skulle hända? Hon är ju redan död, hon finns inte i en växt eller i ett telefonnummer. Inte får jag några tecken heller trots att jag pratar med gulsparvar i trädgården: ’Är det du, mamma?’.
Vi pratar om dödsögonblicket. Vi var båda där.
Men först stannar vi en stund i nutid.
Det är februari 2015 som drar mot mars. Peter Apelgren, Annas man, har slut på snus och hans röst darrar av hopp om att jag eller fotograf Stefan Edetoft skulle råka ha en dosa.
Han står i bara skjortan och illblå sneakers på uppfarten och svär över lånebilen som gått sönder under sportlovsresan till fjällen och måste fixas innan återlämning. Resterna av en julgran står torrt lutad mot husväggen. Dottern Olga ska skjutsas till tandläkaren om bara bilen startar.
Vardag.
På övervåningen i parets funkisvilla brygger Anna kaffe i grå mjukisbrallor. Jag har varit här förut, gjorde ett långt reportage om paret inför deras senaste föreställning Kids.
Rummen är desamma men ändå annorlunda. Samma stora, vita avskalade ytor. Men med punkter av Carin. Blåvitt porslin. En knallröd bokhylla som upptar en hel vägg. Lampor. Matsalsstolar. Kvalitetsgrejer. Anna skrattar.
– Mulberrys omsättning har väl halverats sedan i somras. Men jag ville inte ärva mammas väskor, jag ville låna dem, säger hon och vi jämför hur vi gjorde med våra mammors garderober.
Att vi inte gav efter för första impulsen att skänka bort allt snabbt. Hur vi lät deras väninnor välja. Glädjen att sedan se någon bära ens mammas halsduk.
Att sortera efter en förälder är svårt nog. Att dessutom sortera, värdera och få grepp om en officiell persons kvarlåtenskap är något annat. En av Sveriges mest produktiva dramatiker och regissörer. Anteckningar, klipp, foton, dagböcker och pjäsutkast lämnade mitt i en mening. Vad ska man göra? Ansvaret var en stor betongklump. Skulle de packa allt i lådor och ställa i källaren? Nu är ansvarsklumpen bortlyft.
– Jag har lämnat allt till Riksarkivet. Det är så skönt att veta att någon annan tar hand om det. Att det finns kvar framåt för forskning. Och jag kan åka till Stockholm och titta igenom det när jag orkar.
Hon hatar sommaren 2014. Hatar.
När alla andra flämtar i hettan, när klippor och badstränder fylls av rödbrända människor och flödet på sociala medier översvämmas av rosévinsbilder är gardinerna fördragna i ett hus i Kärralund.
I soffan ligger Anna Mannheimer. På tv:n rullar engelska Antikrundan. I mobilen nonsensspelet Candy Crush Saga. Försök att hålla världen ute.
Hon skulle egentligen färdigställt sin första bok nu. Mitt liv som gift – en lättsam bok om äktenskapet med dagsboksnoteringar om hennes och Peters arbete med föreställningen Gift – ett livsfarligt ämne.
Allt – slutredigering, fotografering och framträdanden – har bokats av.
Några dagar tidigare har hon fått ett samtal från Sahlgrenska. Carin Mannheimer har haft ont i en höft och åkt in. Nu kissar hon blod och är inlagd. Som vanligt knappar Anna fram Lady C i kontaktlistan och ringer. Vadå blod? Mamman jämför färgskalan med rosé- och bordeauxviner. Mor och dotter skrattar.
Anna åker till sjukhuset. Får veta att mamman har metastaser överallt. Det finns inget att göra. Anna står upp men faller inuti. En läkare vill prata och det är nu hon får veta att man sett cancer redan 2008 när Carin undersöktes för hjärtflimmer. Men röntgenplåtarna tappades bort.
Carin Mannheimer har alltså haft cancer i sex år. Anna faller lite till. Och går in till sin mamma och berättar. Att det inte blir någon behandling. Att hon ska få komma till Kålltorps hospice så fort som möjligt.
– Mysigt, då kan vi dricka champagne och planera begravningen, säger Carin.
Men det hinner de aldrig.
De är på Kålltorps hospice i ett dygn, kanske två – Annas tidsuppfattning under de dagarna är ett gungfly.
– Jag var livrädd när jag klev in. Det är ett Dödens Hus, hit kommer man faktiskt för att dö. Rädslan försvann fort, jag såg en stor öppen innergård där en kvinna låg i en säng med hela familjen kring ett långbord. Det är märkligt mycket liv i dödens väntrum. Nu har Peter och jag anmält oss som volontärer där, säger Anna och vi skrattar vanvördigt åt våra mammors morfinprat, hur de gled mellan verkligheter de sista dygnen.
– Mamma var så rolig, blev upprymd av frågan om hon ville prata med en präst. ’Äntligen’, sa hon och när sköterskan då frågade om hon var troende sa hon ’nä, för fan’. Jag tror att hon var inne i pjäsen om döden som hon skrev på, för hon frågade mig om det var hon som hade rollbesatt vårdpersonalen: ’Fransiska, har jag castat de här?’
Fredagen den 11 juli har vi haft två tropiska nätter i Sverige. Fler ska komma.
I hospicerummet finns Anna Mannheimer, en morbror och mammas andetag. Dottern Olga har varit där tidigare och som vanligt har mormor Carin sagt ”Howdy baby” till sitt enda barnbarn. De står varandra extremt nära.
– Det blev det sista hon sa, säger Anna och vi tar oss ner mot dödsögonblicket.
Hur andetaget ändras, hur blicken är långt borta och hur man faktiskt kan känna att livet lämnar en kropp. Ett andetag. Och så ett till. Och till sist ingen inandning.
– Det är som gjort för att tolka religiöst. Jag satt där med vidöppna sinnen och var verkligen beredd, ville ta emot, men jag såg ingen fjäril som lyfte, jag hörde ingen koltrast. Gjorde du?
– Nej. Döden var mycket mera fysisk än jag trodde, jag var beredd på andlighet och fick en kropp, svarar jag.
Anna blir sittande i sin mammas rum. Både lugn och villrådig. Då kommer Olga för att säga hej då till sin mormor. Med ett barns fysiska sorg och nyfikenhet: Olga känner på mormors händer, tittar under ögonlocken och kryper upp i sängen.
– Hon räddade mig. Hon gjorde allt så mycket enklare. Jag tänkte: ’Får man ligga sked med en död?’. Sedan låg vi där båda två hos mamma, säger Anna och påpekar det självklara som vi så gärna vill förtränga:
– Alltså: Mamma var ju gammal, 80 år, och gamla människor dör. Jag är tacksam att det inte hände när jag var 20. Jag hann aldrig bli mamma till min mamma, bara i några få dagar. Vi hade en väldigt stark mamma-dotter-relation som jag nu måste ta itu med.
Storebror Joakim dog i leukemi 2006. Annas pappa, Sören Mannheimer – s-politikern som kallades ”Göteborgs starke man” långt innan Göran Johansson – har en ovanlig neurologisk sjukdom. Anna Mannheimer har varit dotter och lillasyster och var den som kunde flyta med när övriga i den kända Göteborgsfamiljen tog stor plats.
Först i 20–25-årsåldern började hon begripa sig på sig själv, insåg att hon kunde använda sin jobbiga nyfikenhet och ifrågasättande som journalist. Att det var ett yrke som hon kunde landa i.
Vem blir man när en förälder dör? Jag kan känna mig väldigt ensam. Du också?
– Ja. Oändligt ensam. Peter blir ledsen när jag säger så – ’du har ju oss’ – men det är inte samma sak. Mamma var länken till mitt tidigare liv. Den jag kunde ringa och fråga om namnet på en barnflicka. Hon var vittnet till min barndom. Nu är jag utan mamma och bror och med en sjuk pappa.
Är den ensamheten ett slags vuxenblivande?
Både hon och jag suckar. Vi vet inte. Kanske är det så? Det finns ingen att ringa och fråga.
Nu är det min tur att ställa en ”dum fråga”:
Hade du någon nytta av att ha gått igenom din brors död?
– När Joakim dog förstod jag att vad som helst kan hända. Jag fick en sorts katastrofberedskap, begrep att i detta livet är ingen skyddad, ingen har ett frikort.
Vi pratar om skuld medan kaffet kallnar i kopparna. Anna är inte arg på Sahlgrenska längre, de la sig platt angående de borttappade bilderna och rutinerna är redan ändrade så en anmälan skulle inte förändra någonting. Hon är inte ute efter att hitta en syndabock, bara att det inte händer igen.
Ändå detta om. Om cancern hade behandlats. Som hon har ältat det. Om hon själv borde märkt något. Hon har nått ett slags bokslut:
– Nu fick mamma sex år att göra pjäser som Sista Dansen och I sista minuten och tv-serien Saltön. Det kanske hon inte hade gjort under tunga behandlingar och sjukhusperioder? Och kanske hade hon dött vid samma tidpunkt ändå.
– Jag sörjer att Olga har förlorat sin största bundsförvant, det fanns inget barn i hela världen som var så bra, vackert och begåvat som hon. Mamma hade en extremt subjektiv bild av sitt barnbarn och älskade henne utan förbehåll.
Anna älskade sin mamma. Hon skriver om henne i bokens förord. Hur hon kunde vänta förälskat på Carin på skolgården, så olik andra mammor i sitt blonda hår, cigarett i munnen och starka samhällsengagemang. En mamma som ägnade mer tid åt att förändra skolsystemet genom tv-serier än åt Annas betyg. Som mötte varje utbrott från tonårsdottern med: ”Det är bra att du är arg! Använd ilskan och skriv om det!”. Men just då ville Anna inte skriva. Hon ville vara arg.
Kanske ska hon det nu. Våga skriva allvarligt, utan humor som halkskydd. Hon härmar sin mammas mjuka skånska:
– ’Skriv! Krångla inte till det.’ Nu kan jag ju inte skicka texter till henne. Jag måste kunna själv.
Nu ska den uppskjutna boken Mitt liv som gift ut i handeln.
– Det har varit befriande att skriva humoristiska texter om mitt äktenskap under den här perioden. Att känna det lustfyllda i att arbeta. Och nu har jag skrivit utan mammas stränga blick. Och vet du? Jag kan faktiskt själv!
Sedan ska hon och Peter börja knåpa på tredje delen av sin föreställningsserie. Den första handlade om parrelationer, den andra om barn och den tredje ska handla om döden.
Det var bestämt sedan tidigare, långt före sommaren 2014.
Föreställningen ska heta Andra sidan är ni klara? och de spånar döden-saker och sånt man som medelålders gjort för sista gången:
– Som togapartyn och sugmärken, blandat med föreställningar om vart vi kommer när vi dör. Peter är troende och jag har ingen aning. Dör vi om och om igen? Vilket konstigt upplägg. Veterinärerna säger ’ta bort’ om djur och det är så intressant och komiskt, hur vi håller på med döden, säger Anna Mannheimer och kastar vidare döden-hanterings-frågan till fotograf Stefan Edetoft, vars mamma var närmare 90 år när hon fick en stroke:
– Jag var ute på jobb när min syrra ringde eftersom mamma inte svarade i telefon. Hon åkte dit, inte jag. Det får jag alltid bära med mig, trots att hon var gammal och vi inte hade något ouppklarat, säger Stefan.
Vi sitter tysta alla tre tills Stefan och jag, som haft mammor med långa och smärtsamma sjukdomsperioder, landar i det som är så svårt att tala om: Att det kan finnas en lättnad och en frihet när döden kommer.
Anna nickar. Pratar om skillnaden mellan att sakna och längta. Hon längtar efter Carin. Hela tiden. Det finns ingen lättnad. Men ensamheten ger öppningar.
– Nu finns en känsla av att jag kan göra vad som helst. Ingen kan säga åt mig att jag inte får tågluffa, det finns ingen kontrollerande blick. Samtidigt är det barnen som rotar en – jag kan inte börja knarka för jag har barn – men det är som om en frihetsglipa har öppnat sig. Eller så tolkar jag det så för att orka hantera sorgen.
Ska Anna Mannheimer våga ”skriva om det?”
Just nu vill hon bara att debutboken Mitt liv som gift ska komma ut och ”få beröm, få Nobelpris, att alla ska älska den”. Hon skrattar högt. Vill vidare, skriva något mer, kanske inte en roman, men skriva på ett annat sätt. En förändring är här, men vart den leder vet hon inte.
– Jag vet inte heller om förlagen eller publiken är intresserade av någon annan än den ’goa Anna’. Eller om jag vågar vara helt allvarlig, om jag törs ta bort humorhöljet. Men jag måste nog försöka.
Att leva i insikten att vad som helst kan hända, både ont och gott, har medfört tankar om skillnaden mellan att leva och att överleva:
– Vi kommer som generation att leva tio år längre än tidigare generationer när vi blir gamla. Men vi vet inget om hur det livet blir. Jag vill hellre ha de tio extra åren nu. Är det för mycket begärt?
ANNA OM ...
... namnet Fransiska:
”Det är mitt förnamn, Anna är egentligen mitt mellannamn. När jag började på radion blev jag Anna, det var kortare och enklare. Men mamma kallade mig alltid Fransiska. Och Peter gör det när han skäller på mig.”
... att prata högt
för sig själv:
”Jag gör det hela tiden. Intervjuar mig själv på engelska när jag fått en Oscar eller ett Nobelpris i fysik. Och kör sportreferat på promenader, låtsas att mannen framför mig i backen är en norrman och att jag är det svenska skidhoppet: ’Hon tar in, hon går om norrmannen, hon vinner!’ Jag leker ständigt, går in och ut i andra världar.
... Att bokdebutera:
”Väldigt intressant att se hur det går till. Omslag, foto, kontakter med förlag, pr och hela maskineriet. Nästa gång kommer jag att bestämma mer själv.”
... journalister:
”Jag har alltid blivit schysst behandlad. När mamma dog fick jag se en mer otäck sida. Hur kvällstidningarna mellan raderna antydde att det nog handlade om självmord fast de inte hade en aning. Blev uppringd när bodelningen var färdig och offentlig, någon undrade om jag var glad över att mammas bolag värderades till flera miljoner. Glad? Och konstiga vinklingar om att hon gjort Peter, svärsonen, arvlös – gud så dumt.”
... sina nojor:
”Jag tänker alltid det värsta. När vi var i Sälen skulle vi åka hundspann. Vad kul, tänker andra. Men jag föreställer mig att en hund anfaller Olga eller att en hund blir sjuk på fjället – skjuter de hunden då? Jag ser ångande blodfläckar i snön innan vi ens satt oss i släden. Skitjobbigt för familjen.”
... sorgens trötthet:
”Jag är trött ner till knävecken. Sover illa och ser på tv på nätterna. Men det går inte, det enda som visas är våldsamma serier där unga, nakna flickor hittas döda. Hur många sådana serier kan man göra?”
[ mer om ... ]
Namn: Anna Fransiska Mannheimer.
Yrke: Komiker, programledare och nu författare.
Född: 5 juli 1963.
Familj: Maken Peter Apelgren, gemensamma dottern Olga, 12 år, och Peters vuxna barn Hector och Wilmer.
Bor: Villa i Kärralund, Göteborg, och sommarställe på Orust.
Aktuell: Debutboken Mitt liv som gift kommer ut 8 april.
Karriär i korthet: Slog igenom som medlem i radiogänget som gjorde Rally. Har lett tv-programmen Popcorn och Anna på nya äventyr. Krönikör i GP. Ledde under många år radioprogrammet Mannheimer och Tengby tillsammans med Tomas Tengby. Har gjort föreställningarna Gift – ett livsfarligt ämne och Kids tillsammans med Peter Apelgren. Hamnar ständigt högt upp i GP:s årliga maktlista över dem som har störst inflytande över göteborgarna.
RÖSTER OM ANNA
PETER APELGREN, MAKE:
”Anna är begåvad på så mycket. Rolig, skriver skitbra, har en häxas intuition, fickparkerar lika galant som Plura fixar ett julbord och hon kan få plagg som jag har rotat fram på Ullared att se ut som Pradas haute couture. Men hon har samtidigt begåvats med ett enormt dåligt självförtroende. Vilket kanske är tur för annars hade hon blivit outhärdlig. När vi gifte oss frågade jag henne om hon ville heta Apelgren i efternamn. Det var inte intressant. ’Jag är väl inte galen, det är mycket bättre att du heter Mannheimer.’ Och hon är bara min!”
TOMAS TENGBY, PROGRAMLEDARE:
”Vi träffades på Morgonpasset-tiden i P3. Då var kommersiell tv nytt i Sverige och väderflickor var det senaste. Vi tyckte det var fjantigt och under ett redaktionsmöte födde Anna fram figuren Väder-Annika. Hon spelade in sin del på band och la in pauser där jag skulle reagera. Jag hade aldrig nån aning om vad Väder-Annika hittat på. Långt senare sa vi ’skulle det inte vara kul att göra nåt ihop?’. Så vi gjorde P4-programmet Mannheimer & Tengby i sex år. Vi hade väldigt lätt att jobba ihop. Jag tror att vi är ganska lika: lata och hittar därför enkla lösningar på problem, lite folkskygga, sitter helst hemma med familjen. Ändå gillar Anna strålkastarljus. Och vet att föra sig där. Hon är i positiv bemärkelse en diva, en stjärna. Hon kan gå in på en scen och skina. Anna var stjärnan i Mannheimer och Tengby, jag var side-kicken.”
