På bröllopsbilden från Mallorca ligger Anna Mannheimer – iklädd vit bikinitopp och med blommor i sitt hår – utsträckt i nyblivna maken Peter Apelgrens armar. Båda befinner sig i en pool med turkosblått vatten. I bakgrunden anas palmer och färgglada lyktor. I förgrunden ett drinkglas.
Det skulle kunna vara en bild i ett kollage av Jan Stenmark, kombinerad med en bildtext i stil med: Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
För precis som det i Jan Stenmarks kolorerade vykortsvärld finns en svärta som det färgglatt fluffiga gör allt för att inte låtsas om tar Anna Mannheimers uppsluppna flöde i debutboken Mitt liv som gift avstamp i en sorts häpen förundran över hur det kan bli. Och vara.
Boken är en pendang till paret Mannheimer-Apelgrens föreställning Gift – ett livsfarligt ämne från 2010 och beskriver i återkommande dagboksutdrag den snirkliga processen från idé till premiär. Men mest handlar det om äktenskapet, i allmänhet och i synnerhet, och allt som det om går att skoja om, skratta åt och någon gång skapa lite visdom av. Det finns passager som jag skrattar åt så att tårarna rinner och min elvaåring skäms och ber mig att genast skärpa mig (som när mamma Anna och dottern Olga högläser dödsannonser för varandra eller när herr Apelgren helt går in i rollen som Liv Ullman). Men oftare ligger humorn i själva anslaget. I tipsen, topplistorna och ett berättande som lever på branta klipp och kontraster.
Det är roligt, men det kan också bli lite för roligt. För lättsamt, för att inte säga lättviktigt. Då är det väldigt skönt de gånger skämtaren drar efter andan och utan att knorra till det kan berätta om kärleken till dottern eller hur det gifta paret jobbat sig fram till ett jämställt förhållande ner i – vanligtvis förbisedda men ack så viktiga – detaljer som BVC-besök, vattenmätaravläsning och kattvaccinationer.
