För att slå sig fram som ny svensk deckarförfattare i dagens mördande konkurrens krävs ett väl fungerande pr-maskineri, ett stort förlag som uppbackare, en ocean av publicitet och att boken ligger i travar på Ica Maxi.
Debutdeckarromanförfattaren Anna Ihrén har en bra bit kvar lanseringsmässigt. Alltså finns risken att Strandsittaren går relativt obemärkt förbi. Det skulle vara lite synd i så fall, för Ihrén skriver inte så dumt. Hon kan sin deckarsak och lägger ut lagom kluriga ledtrådar. Hon stegrar berättartempot och spänningen stadigt fram mot gåtornas lösningar en midsommarhelg på västkusten.
Och det är verkligen inget fel på författarens självförtroende. Strandsittaren är den första boken i en serie kallad Morden på Smögen. Alltså kommer detta att fortsätta.
Nu kan man förstås invända att i verkligheten dräller det inte av mördare på Smögen, men det gör det ju inte i Fjällbacka heller, så den biten sväljer jag.
Själva upplägget – inte direkt originellt – är som följer: Polisrookien Sandra Haraldsson samarbetar med den erfarne, livskrisdrabbade polisen Dennis Wilhelmson, för att utreda en drunkningsolycka, som förmodligen är ett mord, och för att försöka lokalisera en dykare som är spårlöst försvunnen.
Miljöskildringarna är romanens styrka. Ihrén, som tillbringat många somrar och vintrar på Smögen sedan 1971, har järnkoll på varenda gränd, varenda sjöbod och fiskebåt, folklivet och nöjesutbudet på Smögenbryggan, där turisterna hopas sommartid.
Problemet med Strandsittaren är sidohistorierna som inte tillför något. Ingen hade dött om författaren skippat släktforskningsspåret helt och hållet. De kursiva minikapitlen som utspelas 1837 är mer eller mindre ointressanta, och stannar upp berättarflödet. Ett helt onödigt irritationsmoment är att orden skrattade och okey upprepas in absurdum, det hade en vaken korrekturlösare enkelt kunnat åtgärda.
Dessa invändningar till trots ligger Strandsittaren en bit över genomsnittsdeckarromanen. Camilla Läckberg behöver inte känna sig direkt hotad, men jag läser gärna en bok till om polisduon Wilhelmson och Haraldsson.
