Mötet mellan en afrikansk, papperslös migrant och en svensk, vit övre medelklasskvinna som aldrig tidigare talat med en svart människa. Det låter verkligen som ett möte mellan kontraster. Ann Lagerhammar tar sig an stora teman i romanen Tusen tranor.
Huvudpersonen Eva har tröttnat på rollen som duktig flicka på pappas juristbyrå. Hon har tröttnat på den patriarkala världen av stora villor, segelbåtar, konjak och cigarrer och osynliggörandets härskarteknik. Hon har också tröttnat på sin man, som är ett vårdpaket i rullstol efter en stroke. Evas missbelåtna dotter har gjort föräldrauppror genom att flytta till en invandrartät förort.
När så Eva berusad råkar köra på migranten Amos från subsahariska Afrika och gömmer honom i faderns övernattningslägenhet, börjar, helt enligt en konventionell berättarmall, en tänkbar utveckling mot förändring. Amos kommer närmast från slavarbete i de väldiga tomatodlingarna i spanska Almeria, men han vill till London.
Han har en egen historia, som läsaren får ta del av, men serverar Eva en rad olika berättelser om flykten till Europa, kanske i förhoppningen att hon ska förstå att hans öde delas av många. ”Jag glömmer vilka som är mina historier och vilka som är andras.”
Ann Lagerhammar har de bästa intentioner med sin berättelse, inte minst i själva den pedagogiska och dramatiska kontrasten mellan vitt och svart, aningslös överklass och migrantproletariat. Återgivandet av Amos historier är litterärt högtstående: detaljerade, poetiska och mänskligt tragiska.
Evas inre självbild och yttre världsbild skakas av mötet med Amos. Men författaren lyckas skickligt undvika både moralitetens och exotiseringens fallgropar. När berättelsen slutar har ingenting egentligen hänt, ingenting förändrats. Precis som det så ofta är.
