Etikdoktorn och författaren Heberlein inleder en turné i Göteborg med en föreställning som är en blandning av föreläsning och stand up. På scenen: en fåtölj, en lampa, ett blädderblock och ett bord med en spegel på. Försiktigt gläntar Ann Heberlein på det röda sammetstyget i bakgrunden och smyger ut på scenen i svart och vit klänning.
Hon börjar med att spela upp ett avsnitt från P1:s Naturmorgon, där Jan Danielsson besöker Brantevik och den då minst 134 år gamla ålen som levde i en brunn där.
Den blev gammal, men hur kul hade den? Heberlein konstaterar att mycket av det som gör livet gott att leva också förkortar det, som sprit, sex och smör.
Den som såg henne hos Skavlan på fredagskvällen känner igen resonemanget, faktum är att hon drog stora delar av innehållet i föreställningen där, men nu har hon så klart en hel timme på sig.
Det blir en underhållande timme även om den tippar över åt föreläsning ibland med formuleringar som ”låt oss fundera på ...”
Men när kvällen är slut har hon med lätt hand betat av Sisyfos, Nietzsche, Camus, Aristoteles med flera och ursäktar sig för att det blir så mycket gubbar, men när det blir dags för ett resonemang om döden kommer kvinnorna fram, Susan Sontag som skrev om de sjukas rike som en parallell verklighet och Birgitta Stenberg som såg döden som ett äventyr, hon hade ju inte sagt nej till något när hon levde.
Ann Heberlein är rolig, hon raljerar med sin egen självupptagenhet och bjuder samtidigt på sig själv, får en spontan applåd när hon pratar om sitt kärleksliv.
Och meningen med livet? Ja, det är nog helt enkelt att leva det.
