Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1

Anja Wikström | Ingen familj är en ö. Adhd, föräldraskap och skuld.

Elin Grelsson Almestad läser Anja Wikströms Ingen familj är en ö, som väl beskriver den klaustrofobiska känslan i en familj där barnet inte beter sig som det ”ska”.

PROSA

PROSA

Anja Wikström

Ingen familj är en ö. Adhd, föräldraskap och skuld.

Ordfront

Biografigenren är fortsatt stark i Sverige. En uppsjö böcker ges ut varje år om svåra sjukdomar, anhörigberättelser och ödesdigra olyckor. Det verkar finnas ett outtömligt behov av att både skriva om sina svåra upplevelser, men också att läsa om dem.

Anja Wikströms Ingen familj är en ö är tack och lov ingen biografi i dess rätta bemärkelse. De egna upplevelserna är skildrade i romanform och namnen är utbytta. Biografierna lider oftast av att berättelsen är överordnad språket. När allt ska berättas, i kronologisk ordning, precis som det verkligen var, finns inte mycket utrymme kvar för själva gestaltningen. Det är helt enkelt inte särskilt god läsning.

WIKSTRÖMS ROMAN OM en dotter med adhd är i stället en språkligt genomarbetad och väl avvägd läsupplevelse. Med gehör för stämningar skriver hon fram den klaustrofobiska känslan i en familj där det första barnet inte följer utvecklingskurvan, inte beter sig ”som barn ska” och där föräldrarna är utelämnade till varandra. Vännerna försvinner när parmiddagar omöjliggörs av ett barn som upprörs och skriker av för många nya intryck, föräldrarna på förskolan undviker att bjuda hem just deras barn och släkten försvinner allt längre bort. Familjen isoleras och kontakten med omvärlden består framförallt i förnumstiga råd om att det är mammans fel som oroar sig för mycket.

LIKA VÄL SKRIVER Wikström om den långa utredningsperioden och den icke-fungerande kontakten med skolan. Hur kan samhället fortfarande vara så dåligt på att ta hand om och se barn som inte följer mallen? Hur kan fortfarande adhd vara ämne för hobbyteorier om sockermissbruk och curlingföräldrar i stället för den viktiga diagnos som det är? Med sin gestaltning väcker romanen många engagerade och upprörda frågor.

För mitt i allt myndighetsstrul och alla goda råd står det lilla barnet My. Hon som tidigt förstår att hon ”inte är ett bra barn” och ”ingen bra kompis”. Hon med all humor, intelligens och godhet, som skildras så fint. Inget barn borde behöva fara så illa som hon gör.

Mest läst