Andreas Ekström och Johanna Koljonen | Främling – en bok om Carola

Artister har en sak gemensam med sport­stjärnor: när de ombeds berätta om sin insats på jobbet (då de sjungit, hoppat långt, sparkat boll) blir det oftast tvärtstopp. Reflektionen stannar vid att ”det var en fantastisk känsla att…” eller det ”kändes underbart att lyckas med…”

Den allt för tidigt bortgångne författaren David Foster Wallace närmade sig fenomenet i den briljanta essän How Tracy Austin broke my heart. På ytan är det en recension av den i dag bortglömda ungdomstennisstjärnans memoarer, som utmynnar i frågan varför sport­stjärnor i intervjuer så ofta framstår som intellektuellt begränsade. Kortfattat menar han att baksidan av en tennisspelares förmåga att inför fullsatta läktare i en Wimble­donfinal gång på gång pressa dit samma metodiskt inövade serve, till synes opåverkad av situationen och omvärlden, är att självanalys blir omöjlig. Det är mycket möjligt, skriver Foster Wallace, att vi åskådare, som inte getts den gudomliga begåvningen, är de enda som verkligen kan se, artikulera och levandegöra upplevelsen av gåvan vi förnekats.

Jag tror att den psykologiska principen är överförbar på den stundens totala närvaro som till exempel en sångare söker. Därför har jag heller inga invändningar när Johanna Koljonen och Andreas Ekström i inledningen till sin bok Främling – en bok om Carola skriver att de ”talat med alla utom Carola”. Varför skulle de tala med henne? I synnerhet som de säger sig vilja ”förstå fenomenet Carola”, och skriva om ”Carola i det svenska medvetandet, som en hybrid mellan reportage och nörderi, essä och efterfest”.

Det är den logiska vägen att gå, helt enkelt.

Koljonen och Ekström inleder med att slå fast sina personliga år noll i relation till studieobjektet. Naturligtvis dyker Melodifestivalsegern med Främling 1983 upp. Fast det avgörande ögonblicket för dem båda är Fångad av en stormvind i Eurovisionsfinalen 1991. Det är stora känslosvall som manas fram ur minnesdjupen – ”Jag hade aldrig sett något liknande” (Koljonen), jag fick ”vända mig om i soffan för att inte visa kompisarna att jag blev tårögd” (Ekström).

Inte riktigt min minnesbild. Och jag måste erkänna att jag är en aning oförstående inför deras Jag-minns-Beatles-på-The-Cavern-doftande formuleringar (även om jag är den förste att skriva under på att vinnarlåten är en lysande schlagerdänga). Men det är inte därför jag med stigande frustration tar mig igenom de drygt 300 sidorna.

I boken finns alla fakta man kan tänka sig om Carola. Karriärens toppar och dalar noteras i detalj, församlingen Livets ords relation till och inflytande på den svenska kristenheten ges en omfattande belysning, äktenskapet med predikanten Runar Sögaard och dess påverkan på karriären analyseras. Textförfattaren Ingela ”Pling” Forsman intervjuas, liksom låtskrivaren Lasse Holm, skivbolagsdirektören Bert Karlsson, en teologilektor, musiker, fans…

Även rörande nörderiet lever författarna mer än väl upp till vad de utlovat. Ackord­figurer noteras med en närmast knappologisk iver, liksom gitarr- och cymbalmärken. Och en sångteknisk ovana som gör att Carolas röst ”läcker när hon sjunger tystare nära mikrofonen” – som jag nu vet hörs särskilt tydligt under de första tre minuterna av Stilla natt på albumet Jul i Betlehem 2 – får härmed anses vara till fullo dokumenterad.

Samtidigt: detaljrikedom är en grundförutsättning i den typ av fenomenologisk analys de säger sig vilja göra. Problemet är att författarnas omloppsbana runt stjärnan Carola, eller kanske främst mediebilden av henne, sällan lyckas hitta rätt avstånd. Det finns ansatser till riktigt spännande resonemang, som att ”nostalgi är nyckeln till offentlighetens hela relation till Carola”. Men tankarna tillåts inte meandra ut ur Carola-universumet – och där är nostalgi inte mycket mer än att minnas den gula kosackdräkten från Melodifestivalen 1983.

Och alla dessa tårar, och all lycka, och glädje som olika fans eller författarna själva vittnar om – var kommer de känslorna i från, vad är det som just Carola gör som framkallar dem? Fuktiga kinder ger inga svar.

Bäst fungerar berättelsen när texten lämnar Carola helt och beskriver Sverige och hur samhället har förändrats sedan början 1980-talet. En mängd små noteringar – till exempel hur Lennart Hyland obekymrat drog över tiden när allt han ville få med inte rymdes under programtiden – tecknar tillsammans ett levande porträtt av ett land där tiden både stått stilla och rusat fram. För även om vi lever i den modernaste av tider, är vi samtidigt produkter av en svunnen tid. Dessa tidslager bär vi hela tiden med oss.

Kanske finns förklaringen till bokens perspektivproblem i en formulering om varför Koljonen och Ekström valde att inte tala med Carola. De var rädda för vad som skulle hända om ”de konfronterades med hennes personliga utstrålning”.

Just den osäkerheten kan bara riktiga fans känna.

Daniel Levin